Jag är inte religiös. Inte ett dugg faktiskt. Om nu inte motsatsen också räknas som en religion förstås, för då är jag väl religiös antar jag. Men om vi utgår ifrån att min grundtes om att inte vara religiös håller så kan man nästan säga att jag konverterade i lördags kväll, för då såg jag ljuset Jonathan.
Likt Archimedes i skumbadet ropade jag ”Eureka! Eureka!” samtidigt som jag, och här upphör likheterna med den gamle greken, studsade runt på gräsmattan och försökte undvika hundbajshögarna som inte syns förrän de känns och luktas. Anledningen till min uppspelthet var att jag hade gjort något som förmodligen ingen i hela världen (i alla fall inte i norra Europa) hade klarat av före mig:
Jag såg Paradiset, Moksha, Nangijala, Valhalla och Jannah, ja, jag vete fan om jag inte skymtade ett litet hörn av självaste Nirvana också. Alltihop på samma gång! Och det fanns i Tosteberga! (vi var förresten bara fyra personer här så det går nog att slå fast att Helsinki är välbefolkat)
Det här är naturligtvis en jättenyhet som jag vore tacksam om vi kunde hålla lite hemlig. Jag bor nämligen där jag bor för att slippa att trängas med andra och ni förstår ju att det skulle vara slut på det om det här kom ut. Samtidigt är jag inte den som är den, utan jag tänkte nu på mitt mest frikostiga sätt dela med mig av upplevelsen. Det började såhär:
Doften av grillbriketter som sveddes av renande eld sprungen ur ett par kemiskt sammansatta tändbriketter från Weber, hängde tung i luften. De sista vattendropparna från mitt senaste poolbesök kittlade behagligt när de rann ner för ryggraden, Frugan var vacker som bara hon kan vara, Meepeln hjälpte glatt till att duka och Björn visade upp den värsta bonnabränna jag sett sedan min pappa misstogs för att vara strumpbeklädd barfota. Antagligen kunde man också höra Beach boys någonstans i bakgrunden.
Kort och gott kan man säga att stämningen var harmonisk och sådär behaglig som den bara kan vara när sällskapet är bra och det vankas hemmagjorda burgare med dito guacamole. Sömlöst gled vi in i våra sedan länge förutbestämda roller där jag stod och stirrade på grillen, Frugan pillade med tillbehören och Björn gjorde ingenting eftersom han som vanligt dyrt och heligt lovade att sköta disken efteråt. Nu ljuger jag dock lite, nu för tiden får nämligen diskaren ansvara för att Meepeln inte äter upp alla russin eller ramlar i poolen också, så något sedvanligt Björnskt soffliggande blev det inget med.
Jag tror att jag snabbspolar lite här för jag är av den åsikten att det sällan är intressant att läsa redogörelser för hur det ser ut när folk äter. För att sätta er lite i stämning kan jag ändå avslöja att hamburgarna var välgrillade (klappar mig själv på axeln) men något underkryddade (slår mig själv med en sill i ansiktet), guacamolen var jättegod trots att det (inte) saknades citron och Meepeln hade hindrats ifrån att falla i poolen och kunde på så sätt se till att bara få lite ketchup i håret.
Så långt var kvällen en fantastiskt trevlig, men samtidigt en ganska vanlig sommarsådan. Sedan hände det här:
Speltorkan jag beklagade mig om här tog slut utan att jag behövde spela det minsta själv när Pie Town, på Frugans uttryckliga order, plockades fram. Som vanligt var pajbakandet både småmysigt och konspiratoriskt och det var nu, utan att jag först märkte, som de första tecknen på frälsning började visa sig. Det är liksom något alldeles speciellt att sitta böjd över ett spel i kvällssol, drickandes kaffe på maten. Och vet ni? Det var vindstilla också, fast att vi var bara några hundra meter från havet! Eureka-studsandet var ett faktum. Jag är faktiskt så pass ödmjuk inför upplevelsen att jag, trots att det var jag som vann, inte ens tänker nämna vem som vann. Det har liksom ingen betydelse.
Inte allt för långt senare hände det här:
det här:
och det här:
Trots att klockan var mycket insåg vi alla hur speciell kvällen var och enades om att förlänga den med ännu mer spel. Viss förvirring om vad som skulle avnjutas uppstod, men efter löften om lätta regler fick jag nöjet att förklara hur man spelar Loot Island för både Björnar och Frugor (Meepeln hade ju lagt sig för att sova så tyst och snällt som bara en 2-åring kan göra när föräldrarna vill dricka vin och umgås civiliserat). Trots att Frugan protestgäspade under hela regelförklaringen (Björn lyssnade intresserat som det geni han är) kom vi snabbt igång med spelandet. Glädjande nog uppskattades även Loot Island av sällskapet; jag vägrar tro att skymningen, glassen, stearinljusen och den ljumma temperaturen hade någon påverkan på omdömet.
Dagen efter, när jag skjutsade hem Björn (mannen som för övrigt säger att hans intressen aldrig sammanfaller med bilägarnas), lättade jag mitt hjärta över hur fantastisk gårdagskvällen hade varit. Känslan jag hade då och nu, men förhoppningsvis inte resten av sommaren är att kvällen den 2 juni 2018 var denna sommars definierande ögonblick. Ni vet det där tillfället som man njöt så mycket av, hoppades få uppleva igen och sedan upptäckte att det var en engångshändelse.
Hur det än blir så kommer i alla fall jag att minnas kvällen med värme. Det var kanske, jag säger kanske, det mest njutbara som har hänt mig de senaste två åren.
