För närmare 3,5 år sedan skrev jag den här texten om Gloomhavens intåg i mitt liv. Det var på många sätt en omtumlande och besvärlig resa, men den gav mersmak och jag vågade mig till och med på att utlova en artikelserie i ämnet. Så har det inte blivit. Tyvärr är det inte bara artikelserien som har gått om intet, själva spelandet gick tyvärr också upp i rök.
Början till slutet kom när Herr Baguette förkunnade att han tänkte hoppa av vårt legoknektband. Hans brädspelstid var alltför skral och värdefull och han ville då ”lägga sin tid på bättre brädspel än Gloomhaven”. Vad han menade med det är, nu i efterhand, oklart eftersom han sedan dess har ägnat ungefär ett hamsterliv åt att spela Terraforming Mars i digital och fysisk form. ”Obegripligt”, sa Dupond. ”För att inte säga obegripligt”, sa Dupont.
Jag och Björn utlyste således en bågskyttetävling för att hitta bästa möjliga medknekt att ansluta till gruppen. Tyvärr ställde ingen upp och frågan om medlemskap utan inträdesprov gick därför till min bror Billy. Han offrade sig gärna och vi kunde, efter en mycket trevlig speldag nere i Malmö, konstatera att vårt band inte hade något som helst behov av det högmodsfyllda franska småbrödet vi tidigare tvingats begagna. Vi var glada över att vara igång igen. Gloomhaven lockade som aldrig förr och… någon månad senare födde Billys sambo ett gossebarn och så var sagan all.
Nu för tiden står den stora Gloomhaven-lådan med sina smidiga förvaringslådor från Per Persson längst in mot väggen under mitt skrivbord. Viljan att spela har aldrig försvunnit, men efter hand så har farhågan om att det aldrig kommer att kunna få den tid det förtjänar förvandlats till insikt. Det är helt enkelt omöjligt att genomföra kampanjen i den spelgrupp det påbörjades.
Men, så kom slutet av 2021 och det ville sig inte sämre än att planeterna radade upp sig lite grann i alla fall. Först blev jag intressekollad och inbjuden till att spela Gloomhaven – Jaws of the Lion, som är en kortare och mer strömlinjeformad kampanj, med en annan spelgrupp. Detta tackade jag omedelbart ja till och sen var det givetvis kört igen. Allt jag hade lyckats förtränga, glömma och ignorera kom upp till ytan och sorgen över den strandade kampanjen under mitt skrivbord började åter gnaga i mitt bakhuvud. Då kom jag att tänka på att det hade släppts en hyllad digital portning av Gloomhaven på Steam och sen… fanns ingen återvändo.
Och nu, kära läsare, vill jag uppmana dig att skumma vidare med andakt för här är det nämligen något unikt på gång. Det är stor premiär, inte bara på Spelglädje utan också i den bit av världen där jag lever och verkar. Vad som nu följer är ett textavsnitt där jag påstår att en digital version av ett brädspel är bra. Det trodde ni aldrig skulle hända va? Jag själv trodde det sannerligen inte eftersom jag tycker att brädspel blir jättetråkiga när de förlorar sin fysiska form. Tror ni att det slutar där? Nej! Jag tänker sträcka mig så långt som till att säga att Gloomhaven blir BÄTTRE i digital form. Orimligt! Sant? Ja! Låt mig förklara lite grann:
Till att börja med är det numera möjligt för mig att genomföra kampanjen. Skulle jag så önska kan jag välja att styra 2-4 hjältar själv och på så sätt bara behöva stämma träff med en kanna kaffe för en mysig spelstund. Om jag sedan vill, och det vill jag gärna, kan jag spela med en eller flera vänner online. Vänner som alltså inte ens behöver befinna sig i samma världsdel som jag! Nu förstår givetvis farbror här att det är sådan verkligheten och standarden ser ut när man spelar multiplayer, men för ett (bräd)spel som jag kan tänka mig att lägga tid på är detta revolutionerande på alla sätt och vis. Generellt gillar jag nämligen multiplayer online lika lite som jag gillar Donald Trump (och han är skit). Jag gillar däremot min vän Murklan som bor i Stockholm, så just nu spelar jag med honom.
Vidare, allt som var mindre roligt och faktiskt mest jobbigt med det fysiska Gloomhaven är borta. Nu slipper jag lägga 30-40 dyrbara spelminuter på setup, leta upp rätt monster, rätt markörer och rätt rumsbrickor som dessutom spoilar hela banan i förväg. I den digitala världen får jag veta vilka monster som kommer att dyka upp, men inte var och jag kan bara se de delar av området som jag har upptäckt, inget mer. Skador, conditions, exakt vilken väg monstren flyttar osv. är också automatiskt och det enda jag behöver lägga någon kraft på är att vara strategisk och smart i mitt spelande.
Summan? Gloomhaven i digital form är strömlinjeformat, snabbt att komma igång med och alldeles underbart kärleksfullt överfört från sin brädspelsförlaga. Det är kanske till och med så att Gloomhaven, världens bästa brädspel enligt Boardgamegeeks användare, borde ha varit ett datorspel från början? Klart står i alla fall att jag inte saknar behovet av dyra förvaringslösningar, köpta hjälp-appar och de timmar av spilld speltid som går åt till att plocka upp och ner. Dessutom slipper jag rodda med att boka träffar ingen tycks palla vara med på i jakten på en någorlunda sammanhängande kampanjupplevelse. Jag vill ju bara spela. Det får jag nu.
Gloomhaven Digital är snabbstartat, så troget originalet att det känns brädspel och alldeles, alldeles underbart. Det kanske blir en artikelserie trots allt?
