Speltyp: strategispel
Antal spelare: 1-4 Speltid: 60-130 min
Ålder: 12+ år Tillverkare: Pink Trobadour
Designer: Tomas Holek
Galileo Galilei på Boardgamegeek
Vi är tillbaka på SPIEL24 i Essen och i Tomas Holeks hjärna. Den här gången gäller det dock inte Tea Garden utan ett av de spel jag såg allra mest fram emot under mässan: Galileo Galilei. Vad var det då som lockade med just denna titel? Enkelt. Tema, utseende, tärningar (jag går igång på tärningar!) och löften om ett medeltungt euro som gjort för en medelålders man som mig.
Galileo Galilei lever också upp till sitt löfte, tycker jag. Jag är nöjd, glad och lite lycklig.
Rent tematiskt så har vi egentligen inga konstigheter här. Galileo Galilei handlar om att skåda stjärnor, planeter och stjärnbilder på effektivast möjliga sätt samtidigt som det skrivs böcker och hålls föreläsningar om upptäckterna. En vinkel jag dock inte har sett i liknande tematiska spel är att vi här också råkar ut för en destruktiv, konservativ och allmänt störig motkraft i form av Inkvisitionen. Här gäller det således att skåda/föreläsa/skriva bra samtidigt som man håller Inkvisitionen på armlängds avstånd. Sådant ger nämligen poäng och det är med dem man vinner Galileo Galilei.
En liten snackis kring spelet är sättet man väljer handlingar på. Det är både tematiskt och… jag höll på att skriva innovativt, men ärligt talat vet jag inte hur innovativt det egentligen är. Funktionellt och trivsamt är det i alla fall och på bilden nedan kan du skåda härligheten. Teleskopet flyttas 1-3 steg uppåt, vilket med knivskarp upplösning pekar ut de handlingar som tillgängliggörs. Här finns dock ett litet krux (eller en möjlighet beroende på hur man är funtad och lagd):
Den yttre raden ligger fast hela spelet, medan handlingarna i den inre raden byter plats med varandra. En nyss utförd plockas helt enkelt bort och läggs underst så att den blir otillgänglig i två rundor. Detta gör att kombinationerna mellan de fasta och de rörliga handlingarna hela tiden skiftar. Var och en av de rörliga går dessutom att uppgradera, så här finns verkligen oändligt med utrymme för analysparalys om man så skulle önska.
Handlingarna utförs i sin helhet, men i valfri ordning så det finns gott om möjligheter att skapa eleganta kombinationer. Grovt förenklat kan man säga att en handling i regel utlöser en eller flera symboler som i sin tur, när de genomförs, kan trigga ytterligare symboler och händelser.
Upplevelsen känner jag igen från spel som The White Castle, där en handling potentiellt kan utlösa ett skred av bonusar, handlingar och poäng. Det är också här någonstans som mycket tjusning i Galileo Galilei går att hitta, tycker jag. Kortsiktiga poängskördar genom stjärnskådning och bokskrivning blandas med långsiktighet via föreläsningar och uppfyllande av spelmål i en härlig blandning. Allt hänger ihop och det är inte utan att jag funderar på hur det skulle vara att gå runt med Tomas Holeks hjärna för en dag.
Och så var det ju den där Inkvisitionen. Även denna styrs av att symboler triggas och eftersom det nu handlar om en negativ kraft så vill man gärna att det sker på ett kontrollerat sätt och vid rätt tillfälle. Lägg märke till ”vill”… Att stöta sig med dem oförberedd kan nämligen ge stora mängder minuspoäng och… ja, det vill man inte ha. Samtidigt upplever jag Inkvisitionen lite som det där getingboet jag brukar hitta på sommaren. Visst vill man peta? Vinningen kan vara stor om det lyckas och ingen minns väl en fegis? Jag har både förlorat och vunnit Galileo Galilei just på grund av detta tankesätt. Sammanfattningsvis: jag hatar Inkvisitionen och jag älskar Inkvisitionen.
I min beskrivning ovan har jag hoppat över mängder av små och stora detaljer. Tärningar, kometer, kvadranter och vad som händer med himlakroppskorten när man har skådat dem är bara några exempel. Detta tänker jag inte råda bot på för du vill inte veta just nu. Du vill veta vad jag tycker och varför.
Tematiskt och grafiskt så älskar jag Galileo Galilei. Ämnet intresserar mig och jag upplever att spelet är en liten kärleksförklaring både från konstruktör och förlag. Planetkorten utgår ifrån skisser från den tiden och regelhäftet innehåller fakta om de historiska astronomerna. Om jag ska jämföra med Holeks andra titel Tea Garden så är Galileo Galilei kanske inte ett nödvändigtvis bättre spel, men jag menar att känslan är en annan. Här flyter tema och spelmekanismer ihop på ett vackrare sätt.
Variationen är god. Spelmål, föreläsningsämnen, handlingar och himlakroppar slumpas vid setup och det skapar nya utmaningar varje parti. Astronomerna i spelet har också, om man så önskar, asynkrona specialiteter att använda sig av (och det vill man efter ungefär ett parti). Jag upplever att varje nytt parti av Galileo Galilei är just nytt och jag upplever att det är intressant att navigera mig framåt i spelets klurerier.
Mer plus är att jag tycker att utmaningen är alldeles lagom där den ligger, strax över familjenivå. Det är inte svårt att spela Galileo Galilei, men det är lite besvärligare att göra det bra och effektivt. Varje spelomgång har innehållit läropengar och/eller en rejäl minnesbeta (hej Inkvisitionen) som leder till att jag spelar bättre nästa gång. Och när jag nu ändå är där och rotar så tycker jag att Inkvisitionen bidrar med en intressant dynamik. Dess närvaro gör att det inte går att optimera ”tanklöst” utan här gäller det också att skadehantera för att slippa eller minimera antalet minuspoäng.
Det är omöjligt att recensera Galileo Galilei utan att berömma den fantastiska artworken. Den är beige, matt och alldeles, alldeles underbar att titta på över en kopp kaffe. Mest skiner de vackra himlakroppskorten, men jag njuter minst lika mycket av de röda Inkvisitörs-figurerna när de besöker min källare. Smisk, eller i alla fall en rejäl smäll på fingrarna, ska dock delas ut för att de personliga spelarbrädena blir skeva och måste hanteras med milt våld om de ska ligga platt på bordet.
Vad helhetsbetyget sedan blir för var och en menar jag handlar om hur bra man är på att hantera potentiell downtime, analysparalys och låg spelarinteraktion. Galileo Galilei är nämligen mycket av ett flerspelarsolitär där beröringspunkterna spelarna emellan mest handlar om att skåda, och därmed stjäla, himlakropparna eller att klara något av spelmålen först (vilket ger extra mycket poäng).
Själv har jag inga större problem med ovanstående och trivs därför alldeles utmärkt tillsammans med Galileo Galilei, mina vänner och tända ljus. Jag njuter också av temat, artworken, Inkvisitionens härjningar hos motståndarna och hur smart jag ibland känner mig när dragen blir vackra och effektiva. Till skillnad från Tea Garden som jag faktiskt har sålt, så kommer Galileo Galilei att stanna kvar i samlingen på obestämd tid.
