Speltyp: strategispel
Antal spelare: 2-4 Speltid: 90-120 min
Ålder: 12+ år Tillverkare: Albi
Designer: Tomas Holek
Tea Garden på Boardgamegeek
Ni som följde mina öden och äventyr i Essen på SPIEL24 vet att Tea Garden inte var ett spel jag kände mig tvungen att äga, men att ekonomisk ”vinning” och våldsam hype kring konstruktören Tomas Holek knuffade mig över kanten. När jag nu sitter här med ett antal partier under bältet och tittar på det rosaskimrande konstverket så finns tvivlen faktiskt kvar och… jag är inte riktigt säker på varför. Kanske kan jag bringa klarhet till oss alla lagom tills den här recensionen når sitt slut? Den som lever om drygt tusen ord får se.
Tea Garden utspelar sig i Kina och som titeln närmast slår fast så handlar det mångt och mycket om att odla te. Nu ska det direkt konstateras att Tea Garden är ett så klassiskt eurostrategispel att det egentligen kunde ha handlat om precis vad som helst. Rent tematiskt är det alltså inte våldsamt starkt men däremot finns det ett gediget och belönande hjärngympepass inbyggt under huven.
Odla te alltså. Andra terelaterade sysselsättningar i spelet kan vara att sälja te, att fermentera te, att odla mera te, att studera te, att skaffa tekannor och att frakta te längs floden som löper genom spelplanen. En lite mindre terelaterad handling är att fjäska för härskaren (kanske bjuda på te?), men att smeka lite uppåt är ju aldrig fel om man vill lyckas med något. Framgångsrikt kombinerande av nämnda handlingar leder rimligen till att stora mängder poäng insamlas och därmed finns också fina chanser till seger. Trevligt!
Det jag hittills har underlåtit att nämna är att ovanstående handlingar inte går att göra utan att spela ut action-kort. Tea Garden är nämligen i grunden en deckbuilder där vilka handlingar du kan göra begränsas och möjliggörs av de kort du har på handen varje runda. Dessa kort innehåller, som synes på bilden nedan, ett visst antal actionpoints (uppe till vänster på korten) och eventuellt också en eller flera sekundära handlingar (i mitten av korten).
Något som också behöver nämnas är ekonomihanteringen som tebladen ger. Vanliga, gröna teblad sjunker i värde i slutet av varje runda medan de fermenterade, svarta motsvarigheterna ökar i värde vid samma tillfälle. Här är det givetvis intressant att lägga actionpoints på att fermentera så att de prassliga dyrgriparna är tillräckligt värdefulla när de ska säljas eller användas till härskarens morgonbrygd.
Deckbuilderns grundläggande idé är att man börjar med ett antal lite svagare kort, för att sedan erbjudas möjlighet att lägga till bättre kort, samtidigt som att de svaga grundkorten fasas ut så att de starka nyköpta korten dyker upp på hand oftare. Tea Garden är inget undantag i det fallet. Vad Tea Garden dock gör, och som är en ny lite ny twist på hela deckbuilding-idén för mig, är att låta korten som tillskansas hamna direkt på hand istället för i en framtida draghög. Det gör att utvecklingen känns rapp och dessutom ger det spelarna mer kontroll och stora möjligheter att kedja ihop mäktiga kombinationer av terelaterat grejande.
Det går finfint att använda flera actionkort på en gång för att komma åt kraftigare handlingar, men när korten på hand är slut så är det bara att säga pass och invänta nästa runda. Och på tal om rundor: Tea Garden spelas i totalt 5 stycken sådana och var och en av dem innehåller potentiellt 4 drag. Jag skriver ”potentiellt” eftersom det går bra att passa tidigare och på så vis spara kort på hand för att bygga upp inför framtiden.
Och där fick du en snabbversion av den ganska rejäla tesnårskog som Tea Garden erbjuder. Reglerna är bedrägligt enkla att sätta sig in i, men sedan börjar det fort brännas lite ovanför ögonen. Samtidigt vill jag påstå att upplevelsen är trivsam och när hjärnan väl lyckas koppla samman och se mönster i de möjligheter som erbjuds sprider sig värmen i kroppen på ett utomordentligt behagligt vis. Som vanligt när vägarna mot seger är många så gäller det dock att tidigt välja en väg och hålla sig till den. Att skjuta hagelbössa mot Tea Garden och träffa lite här och där är ingen vinnande strategi.
Produktionsmässigt så tycker jag att Tea Garden sammantaget imponerar. Det är stilrena screen-tryck på alla trämeeples, korten och komponenterna är av hög kvalitet fast… artworken… hur är den? Själva lådan är otroligt vacker, men vad är spelplanen? Jag växlar mellan att gilla den lite, gilla den mycket och att tycka rejält illa om den eftersom den påminner mig om mina upplevelser med Bondespelet. Känslan av förtjusning är heller inte total när jag betraktar de personliga spelarbrädena, men eftersom symboler och annat är tydliga och lätta att förstå kan det inte bli annat än, med halvhjärtat beröm, godkänt ändå. Alla (andra) kan ju inte tycka estetiskt rätt, hela tiden.
Jag tycker väldigt mycket om twisten på deckbuilding-momentet i Tea Garden. Det känns otroligt tillfredsställande när de handlingar jag gör fyller på handen med nya kort, nya möjligheter och löften om oändliga poängrikedomar även på kort sikt. Jag har hört kritik om att de första rundorna av spelet, då när man enbart har de svagare startkorten, bara är någon sorts transportsträcka men där håller jag inte alls med. Det är ju där och då som jag väljer ut den väg som ska placera mig på teodlandets kungatron!
Så. Jag är fullständigt överens med mig själv om att det finns moment i Tea Garden som jag tycker mycket om och att jag faktiskt tycker bättre om spelet för varje parti jag upplever. Jag är också överens om att denna sorts deckbuilder är lite extra rolig, att jag upplever välbehag och mys när jag spelar och att artworken om inte annat är funktionell… så vad är det jag håller på och tvivlar om egentligen!?
Jag tror kanske att jag… är lite dum i huvudet. För ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag på att det är det tematiska som är problemet. Till att börja med rinner det inte direkt till när det ska odlas te i Kina, men främst menar jag att det liksom aldrig känns att spela Tea Garden. Allt blir liksom mest en mängd transaktioner där brickor, teblad och kort skickas fram och tillbaka mellan mig och spelet utan att jag reflekterar över vad jag rent tematiskt faktiskt gör. Själen saknas liksom, och det är väldigt olyckligt (som Furnace en gång lärde mig).
Oavsett. Vad som är uppenbart viktigt för mig kanske har underordnad betydelse för dig och då är Tea Garden ett alldeles utmärkt spel. Mina reservationer till trots vore det direkt tjänstefel av mig att inte rekommendera ett sånt häringa finfint spel, så det gör jag. Jag rekommenderar dessutom ganska mycket. Livet bland brädspel och teer är märkligt ibland.
