Speltyp: strategispel, familjespel Antal spelare: 1-4 Speltid: 40-80 min Ålder: 13+ år Tillverkare: Starling Games Länk till Everdell på Boardgamegeek
Jag börjar mer och mer misstänka att jag bodde under en sten 2018 för nu har det hänt igen. Bättre sent än aldrig brukar man ju säga men nu är det 2022 och jag är, precis som i fallet med Quacks of Quedlinburg, hopplöst sen till festen. Den här gången gäller det partajet som har dunkat och whoopat i Everdell-dalen i fyra år nu. Till min, och flera av mina vänners lycka, smet jag dock in bakvägen i våras och nu vill jag och vi aldrig gå hem. Och ja, den här texten skrivs med studsiga rosa bär i glaset.
Everdell går, som många andra spel, ut på att samla vinstpoäng. Det är en mekanism som kan vara torr som en 75-gradig fläskfilé, men i Everdell är den något annat. Man samlar poäng genom att bygga mysiga och sagolika byggnader, bjuda in gulliga djur, samla kåda, kvistar och bär och en bit in i spelet njuter man av synergierna man har skapat mellan djur, byggnader och resurser. Man märker liksom inte riktigt vad man håller på med; det är lite som att ta en promenad i skogen och plötsligt upptäcka att man har tjänat en miljon.
Skeendena i Everdell kretsar främst kring två skådeplatser: den sagolika gläntan i skogen (spelplanen), där resurser, djur- och byggnadskort samt uppdrag finns, och den egna lilla byn (tablån) där man placerar de byggnader och djur man lyckas producera. Dessa två platser interagerar med varandra genom en finurlig kombination av arbetarplacering och tablåbyggande och det är här som merparten av tankearbetet kommer att koncentreras.
De grundläggande valmöjligheterna i Everdell är bedrägligt enkla. På sin tur har man faktiskt bara två saker att välja mellan och det är att placera ut en arbetare i den gemensamma skogsgläntan i jakt på nya resurser och/eller uppdrag eller att spela ut ett kort föreställande en byggnad eller en varelse i sin egen lilla by. Jag skriver bedrägligt enkla för ganska fort blir det besvärligt att bestämma sig för i vilken ordning allt bör göras både i förhållande till den egna ekonomin, korten man redan har i sin tablå och vad motståndarna kan tänkas ta sig för. Ytterligare en sak att ta hänsyn till är att en placerad arbetare står kvar tills…
…man väljer att gå in i nästa årstid. Just årstiderna och bytena av dessa spelar en central roll i Everdell eftersom de dels fungerar som klocka (när fyra årstider är avverkade är spelet slut) men också för att frigöra och låsa upp nya arbetare samt låta odlingar i den egna byn producera resurser. Observera att spelarna inte behöver befinna sig i samma årstid, utan skiftena sker i egen takt och efter behag. Vem som är i vilken årstid hålls enkelt reda på i trädtoppen där belöningar och extra arbetare ivrigt väntar på att fördelas. När samtliga känner sig färdiga med den fjärde årstiden räknas poäng från byggnader, uppdrag och annat ihop och Everdells mästerbyggare kan utses.
Nu vill inte jag skriva mer om Everdells regel(gren)verk eftersom det känns… torrt och visset. Visst, regelhäftet briljerar med sitt nätta format och sitt överflöd av tematisk kärlek, men det är inte på regelfronten som Everdell skiner i första tass. Ta bara en titt på (den av min fotoutrustning begränsade) bilden ovan så förstår du vad det är som gör att folk lockas att ta en närmare kik. Blotta närvaron på bordet lockar nyfikna blickar till sig och den rundade spelplanen kombinerad med det mäktiga Evertree som överblickar alltihop är slående.
Faktum är att jag hade sett Everdell väldigt många gånger innan jag bestämde mig för att jag inte bara ville titta utan också leka lite med det; inom mig rasade nämligen en svåravgjord konflikt mellan sidorna ”vilket vackert spel” och ”jag gillar nog inte tablåbyggande eftersom jag hatar Terraforming Mars” . Det som slutligen fick ”vilket vackert spel” att vinna var… överraskning, den fantastiska artworken. Till och med när jag skulle plocka fram det för sin premiärspelning var jag tveksam, men så fort det stod på bordet i all sin prakt fylldes jag av längtan att spela.
Vad jag försöker få fram med ovanstående svammel är att Everdell i sig självt egentligen inte är något banbrytande spel men att det, i kombination med sitt utförande och sin fantastiska artwork, tar sig upp på en mycket hög nivå. Antalet personer jag har presenterat Everdell för börjar bli ganska stort nu och samtliga i det vetenskapliga spannet mellan inbitna brädspelare och oerfarna mugglare har fallit pladask. Allt från resurser (de rosa bären är underbara att dona med!) till spelkort är kärleksfullt utformat och ingenting känns egentligen lämnat åt slumpen.
Om jag då ska försöka se bortom den polerade barken så är stammen som sitter bakom gedigen. Trots att valmöjligheterna i grunden är ganska begränsade känns det aldrig ointressant att fundera kring vad jag ska ta mig till härnäst. Lägg därtill att de kort som är tillgängliga att bygga kan bytas ut fort, vilket ger anledning att tänka om och tänka rätt hela tiden. Ovanpå detta skapas extra variation från parti till parti genom att vissa uppdrag och ett antal av skogsgläntans handlingar lottas ut och alltså är olika varje gång man spelar. Icke att förglömma är att djuren och byggnaderna har lättupptäckta synergier sinsemellan som gör det mycket tillfredsställande att söka genvägar i den ständiga jakten på att spara dyrbara resurser.
Resultatet av allt detta blir en härlig stund av trivsamt tankearbete, hälsosam konkurrens om resurser och en och annan sötchock. Det blir ofta jämnt, spännande och… konstigt nog kärleksfullt. Trots att man kämpar med näbbar och klor om de bästa och vackraste stenarna från bäcken blir det aldrig elakt eller missunnsamt. Och när jag skulle formulera slutet på recensionen kom det ut en haiku, bara en sån sak.
Fyra årstider
Mjuk kamp om kvistar och bär
Godhet med förtjänst
