Nu är det inte långt tills jag och några vänner kastar oss in i rollspelet Fate. Innan det sker måste vi dock få lite klarhet i hur spelet fungerar. Här kommer alltså ett inlägg om just detta. Eller som det står på baksidan av en av sytemböckerna: ”Rules, glorious rules!” Fate är i första hand…
I september förra året slog jag mig ner tillsammans med tre vänner, däribland Martin, för att spela Call of Cthulhu. Jag var spelledare, de andra spelare. Det var första gången på minst ett årtionde som jag lirade rollspel – och det visade sig bli årets spelhändelse för min del. Vågor av nostalgi och äventyrslusta sköljde…
2015 års Kickstarter-projekt på Spelglädje är, som ni alla säkert vet, inte avslutat eftersom jag ännu inte har recenserat varken Among nobles eller Burgle bros. Recensionerna kommer, ni kan vara lugna, men förra årets eftersläp är så klart inget jag kan ta hänsyn till nu när 2016 är i full gång. Nya spännande spelprojekt dyker upp…
Det här är del 3 i en artikelserie om Kickstarter, så om du inte har läst föregående inlägg i serien så rekommenderar, nej förresten, så kräver jag att du läser de tidigare inläggen också. Orkar du inte leta upp dem i arkivet så hittar dem här och här. Som Spelglädjes Instagram-följare kunde konstatera för ett tag…
Kugghjulen snurrar, pannan uppvisar avgrundsdjupa veck och händerna fingrar nervöst på en spelkomponent som har självdött tre gånger i sin väntan på att placeras ut på spelplanen. Den stackars spelkomponenten har dock lång tid kvar innan den släpps ut i frihet, innehavaren tänker nämligen inte göra något förhastat. Övriga spelare påpekar…
En av mina målsättningar under 2015 är att designa ett sällskapsspel, och låta Spelglädjes läsare ta del av processen.
Med designa, avser jag givetvis inte att jag ska utforma ett spel grafiskt. Den plågan ska ni besparas. Snarare ska jag komma på ett koncept, och utifrån detta koncept skapa någonting som åtminstone i teorin vore spelbart. Med betoning på ”i teorin”: Jag kommer inte tälja klossar…
Lördagen som gick var en stor dag för mig. Alla mina förväntningar skulle kokas ned i ett enda ögonblick samtidigt som spänningen och skräcken var stor för vad mina vänner egentligen skulle tycka om Dead of winter; spelet som jag, passande nog, har tjatat om ungefär sedan Charles Darwins födelsedag den 12 februari…
Den 20:e februari bestämde jag mig för att kasta alla hängslen och skärp åt sidan och förhandsboka samarbetsspelet Dead of winter. Att beställa saker direkt från USA blir ofta dyrt vid den svenska gränsen, varför jag hade utarbetat en extremt listig smuggelplan…
Drygt 2 månader har passerat sedan jag lade alla säkerhetsföreskrifter åt sidan och kastade mig handlöst in i förhandsbokandets okända värld. Jag ska var ärlig och säga att sedan dess har jag faktiskt inte ägnat särskilt mycket av varken tid eller tanke åt Dead of winter, utan har helt enkelt låtit tiden ha sin gång. Anledningen till detta är främst…
Vinnarmentaliteten kring spelbordet är total. Alla ger sitt yttersta för att besegra sina motståndare och… men vänta nu! En av spelarna blandar geniala, motståndarförintande drag med besynnerliga och till synes otroligt korkade drag. Vad är det egentligen som händer?