Det var en gång, året var väl något sånär 2014, en Björn som var sugen på att ta sig an ett litet lagomt brädspelsprojekt. Jag har ingen aning om vilka tankar som virvlade runt i hans hårfästeslösa skalle, men det ville sig inte bättre än att han gav sig ut på Internet och klickade hem det allt annat än okomplicerade ofamiljespelet Here I stand. När han berättade vad han hade gjort blev jag glad. Inte för att han hade beställt Here I stand, jag hade aldrig hört talas om spelet…
Arrangerade familjefoton. Finns det någon enda människa som har njutit i samband med tillkomsten av ett sådant? Farbror Sture vill gärna ha sin pipa i munnen, den sitter ju alltid där annars, men det får han inte för tant Signe eftersom hon tycker att den stjäl uppmärksamhet från flugan hon köpt specifikt för den här dagen. När de väl är överens om att pipan i alla fall kan få vara i Stures ficka har 6-årige Kevin (alltid en Kevin) tröttnat och, i sin iver att leka ubåt, vält ner den ömtåliga vasen från Lanzarote-semestern -97. Materiell förtvivlan. Hårda ord. Fotot? Ja, det ser…
Vad är tråkigast med sällskapsspelande? Det finns bara ett svar: regelgenomgångarna. Problemet är lika stort som oundvikligt: Om man ska spela spel i grupp, då måste folk lära sig reglerna. Det är dock lättare sagt än gjort, för hur får man egentligen folk att fatta alla bestämmelser? Eller än värre – att komma ihåg dem?
Förmodligen är jag inte ensam om att ibland drabbas av ett ganska märkligt infall: Att känna suget efter ett nytt sällskapsspel – utan att ha något särskilt spel i åtanke. Visst är det skumt? Det är ju trots allt en sak att vara sugen på ett särskilt spel. Då behöver man bara…