Det har blivit dags för ännu ett av mina favoritspel att skärskådas på Spelglädje, den här gången Merchants & Marauders. Precis som vanligt ska jag försöka vara så objektiv som möjligt, men när ni läser texten bör ni ha med er att det handlar om ett spel som jag tycker enormt mycket om. Tycker ni att jag är för subjektiv och strör onödigt många…
Minns ni Zombie Dice – spelet som jag köpte eftersom jag misstänkte att det skulle vara kasst? Mitt resonemang var sunt: Oftast köper jag spel som känns kvalitativa; annat är slöseri med pengar. Men, resonerade jag, varför inte utmana de egna instinkterna en enda gång, och köpa ett lir som verkar dåligt? Ni vet, chansa lite?
Det är nu ett bra tag sedan jag, för första gången, lade mina Game of Thrones-älskande labbar på A game of thrones – The Card game. Att recensionen inte kommer förrän nu beror på att jag var ganska besviken på A game of thrones – The Card game efter mina första omgångar i dess sällskap och att jag hoppades få möjlighet att förändra det intrycket…
Sultanen i Nagala är död. Tråkigt för honom, men roligt för oss brädspelare. Hans position är ju ledig nu, och om vi är snabba kan vi roffa åt oss sagda anställning innan sultanatet ens hunnit utlysa den lediga tjänsten. Hur lyckas vi med detta? Givetvis genom att manipulera…
Är det någon som känner sig lite sugen på att bege sig på upptäcktsfärd i den lokala grottan? Det sägs finnas både skatter, roliga drycker och inte minst monster där, så glöm inte att blåsa upp bröstkorgen, ta på långkalsongerna och packa med ett stort till medelstort vapen. Låter det skoj? Jag tyckte ärligt talat inte det…
När jag sammanställde resultaten för The Dice Tower: Best of 2013 resulterade det i ett A4-ark fyllt med speltitlar som inte fick tillräckligt många poäng för att nå in på topplistan. 99,5 % av dessa titlar har jag antingen glömt bort helt eller glömt att det var på listan jag hörde talas om dem, men så finns ju alltid det där undantaget som bekräftar regeln.
Har ni också ett begär av att stapla saker på varandra? Men har ni tröttnat på att alltid stapla dessa saker på samma sätt? Eller att stapla dem i er bittra ensamhet där hemma? I väntan på den psykologiska utvärdering jag innerligt hoppas att ni har bokat för att reda ut dessa problem, kan ni sysselsätta er med spelet La Boca. Intresserade? Läs vidare, vetja!
Årets Guldtärningsvinnare i kategorin ”Årets vuxenspel” heter iKNOW och marknadsförs som ett kunskapsspel med taktiska inslag. Jag ska inte sitta här och säga att den beskrivningen är felaktig, men som frågesportsälskare har jag faktiskt invändningar kring spelet som får mig att aldrig någonsin vilja spela…
Årets guldtärningvinnare i kategorin ”Årets barnspel” blev Det magiska tornet. Ett spel med den titeln hade givetvis kunnat vinna i kategorin ”Årets vuxenspel” också, men stjärnorna ville, som ni förstår, annorlunda.
Här har vi ett spel utan strategi och underhållningsvärde, men med ett högst tvivelaktigt existensberättigande. Ligretto är designat för 2-4 spelare. Om man köper på sig fler Ligretto-spel så kan man dock expandera ända upp till 12 spelare, beroende på hur många i sin umgängskrets man hatar.