Att köpa ett nytt spel, del 1: BoardGameGeek, jag älskar dig

”Indecision dice” by Anne-Lise Heinrichs (Licens: Creative Commons)

Förmodligen är jag inte ensam om att ibland drabbas av ett ganska märkligt infall: Att känna suget efter ett nytt sällskapsspel – utan att ha något särskilt spel i åtanke.

Visst är det skumt? Det är ju trots allt en sak att vara sugen på ett särskilt spel. Då behöver man bara vänta tills man har råd och/eller spelet finns tillgängligt, och sedan kan man beställa hejvilt, fira med en pubrunda, och därefter kollapsa i säng med en total främling, nöjd med sin dag och kär i livet.

Men om man inte vet vilket spel man vill ha – vad gör man då?

En spelbeställning är trots allt någonting som måste bli mycket, mycket rätt. Sällskapsspel är oftast dyra: Here I stand, ett av mina senaste förvärv, kostar nästan 600 spänn i handeln. Att lära sig reglerna (mer än 30 sidor) kommer ta tid, och att spela igenom det en första gång kommer i sin tur ta större delen av en dag. Om spelet sedan inte visar sig vara kul – då är det ganska mycket tid och pengar som gått till spillo. I sådana fall känner jag inte riktigt att jag har råd att chansa.

Så låt mig nu inleda en liten artikelserie om hur det är att skaffa sig ett nytt spel. Jag tänker mig att serien kommer bestå av tre delar. Denna första del ska handla om välja spel-fasen, därefter kommer invänta och plocka upp spelet-fasen och sist av allt lära ut reglerna-fasen. Kanske tillkommer ytterligare någon artikel därefter, beroende på publikintresset.

Så låt oss dra igång. Var börjar man när man ska beställa ett nytt spel?

Är man som jag så slår man sig ned vid alla tiders bästa spelsida – BoardGameGeek.com – och botaniserar bland de tusentals (tiotusentals?) titlar som finns där. Det är ett projekt som kan ta dagar – om inte veckor eller månader.

BoardGameGeek.com är inte en butik, utan en sida om brädspel. Där finns recensioner, spelrapporter, topplistor och en massa annat härligt gött. Den är brädspelarnas motsvarighet till Internet Movie Database – en massiv, jättelik, gargantuös best av information, åsikter och ohämmade nörderier. En resurs värd namnet.

Personligen vet jag ungefär vilken sorts spel jag brukar gilla, och det fina med BoardGameGeek är att man kan söka på just sådant – alltså på vilka inslag som ska finnas i spelet.

Tittar man på exempelvis Fury of Dracula så kategoriseras det bland annat som ett deduktivt spel, alltså ett spel där man får vara lite Sherlock Holmesk och räkna ut grejer. Sånt älskar jag! Man kan sedan med enkelhet klicka sig vidare till andra spel som räknas som deduktiva; chanserna är ju ganska goda att jag gillar även dem. Det var exempelvis så jag fann Shadow Hunters, som kommer att recenseras så fort jag fått en chans att spela det ytterligare någon omgång.

Man kan även söka på speldesigners. Fury of Dracula designades av bland annat Kevin Wilson. Klickar man på hans namn så får man se alla andra spel han varit inblandad i. När det då visar sig att han haft ett finger med i Arkham Horror, Cosmic encounter och Android: Netrunner spel som jag också gillat, så blir man ju lite extra nyfiken. Vilka andra spel har karln gjort som jag inte ens provat? (Nästa år släpper han exempelvis Generation Hex, som jag absolut kommer hålla lite extra utkik efter.)

Naturligtvis använder jag bara Fury of Dracula som exempel. Man kan naturligtvis även bestämma sig för att nej, nu har jag för många deduktiva spel. Eller för många tunga strategispel. Det är dags för någonting lätt och snabbt – och sedan kan man ge sig tusan på att det finns en funktion på BoardGameGeek som hjälper en hitta någonting just sådant.

BoardGameGeek-tiden är en tid då jag plöjer recension på recension, läser beskrivningar och utlåtanden, tittar på videor och bilder – allt för att få reda på om ett spel kommer vara värt det.

Oftast försöker jag undvika spelförlagens egna sidor. I synnerhet Fantasy Flight Games. Varför? Tja, som jag tidigare skrivit är jag en sucker för spel på tema, och om FFG är grymma på en sak – då är det att marknadsföra tema. Klickar ni er in på deras hemsida så ser ni att alla spel har en egen liten avdelning, som fullkomligt dryper av tema. Det är en sirensång som alldeles för lätt skulle kunna få mig att tanklöst kasta mig överbord och lägga ut pengar jag inte har.

Man behöver naturligtvis inte fästa sig vid just BGG. Det finns många andra smarta sätt att finna spelvärda spel – varför inte ögna igenom Spiel des Jahres-listan? – så skulle man ändå hittat dem på BoardGameGeek så småningom. Alla vägar bär till Rom.

Recensioner får man överlag vara lite försiktig med, i min ringa mening – de uttrycker ju bara en enda persons uppfattning. (Jag bävar inför dagen då vi här på Spelglädje börjar få kommentarer i stil med ”Det där är bara din åsikt!” Ja, självklart är det bara min åsikt – vems skulle den annars vara?)

Därför är det bra att läsa flera recensioner, gärna från folk som inte håller med varandra. Då blir det lite lättare att få en uppfattning om spelet. Spel som dyker upp på många topplistor kan också vara en god fingervisning.

Låt mig dock vara tydlig med en sak: Det är inte svårt att hitta spel som verkar bra, det är bara avsevärt svårare att hitta det där spelet som kommer göra ens brädspelssamling komplett. Och tro mig, det är alltid det spelet man letar efter. Spel är, som sagt, dyra; ingen skaffar ett lir för 600 spänn för att det ”verkar okej”.

Tyvärr kan man dessutom inte alltid bara ta hänsyn till sina egna önskemål – spel är en gruppaktivitet, och ett spel som man bara gillar själv, men som andra kanske avskyr, är i slutändan inte värt pengarna, eftersom man inte kommer få särskilt många chanser att spela det. (Av denna anledning är jag naturligtvis också brutalt ärlig när andra frågar mig om vad jag tror om ett visst spel.)

Så hur mycket jag än skulle älska att beställa Android: Netrunner, så verkar det som om ingen annan skulle vara intresserad av att spela det med mig. Och just därför har jag inte beställt det. (Här får ni, kära läsare, använda er fantasi och föreställa er att ni höra mina vemodiga snyftningar mellan meningarna. Lägg även gärna till gnisslet från en enslig violin i fjärran. Och… varför inte: Släng in en död munk, ett förgiftat nattvardsvin, samt en nunna som kommit en konspiration på spåren. Lite stämning är aldrig fel.)

Spelgruppens preferenser får alltså tas med i beräkningarna. Vem skulle aldrig kunna tänka sig att spela ett spel som tar minst tre timmar? Vem vill inte ha ett tungt spel? Vem blir sur av alltför konkurrensfokuserade spel? För att göra detta lite enklare brukar jag låta mina vänner kolla in spel jag är intresserad av.

”Jag har inte råd att välja fel spel!” är det imperativ som följer mig under denna fas, och det är så tvingande att välja spel-perioden nästan inte blir njutbar alls. Istället blir det ett ständigt vägande av för- och nackdelar, vilket tar enormt på åtminstone min väldigt ringa processorkraft:

• Verkar spelet roligt?
• Är spelet för likt något annat spel jag redan har, så att jag inte liksom köper samma spel två gånger?
• Kommer spelet avskräcka mina vänner av någon anledning?
• Är spelet billigt eller dyrt?
• Tar spelet lång tid – eller mycket plats?
• Hur många spelare kan vara med?
• Kommer alla älska mig förbehållslöst om jag köper det?

Och så vidare.

Faktum är att när jag väl bestämt mig för ett spel och beställt det, så är jag redo att kollapsa – och jag brukar då alltid erinra mig Einsteins ord, när denne just blivit klar med ekvationerna till en av sina många teorier: ”Nöjd men kaputt.”