Rapport från Skyttegravarna: Alchemists

Plats: I Tostebergs kemisal på Furutorpskolan 
Ett spel: Alchemists
Tre glada kemister: Bror Anders, Frugan och Martin

Kära vänner, jag skriver den här texten under svåra plågor. Min hjärna känns som undergräddad crème brûlée som när som helst kommer att flöda ut ur sitt skyddande hölje och tappa formen fullständigt, mina ögon känns som om jag har betraktat en hårt arbetande vinkelslip på extremt nära håll och min näsa ska vi inte ens tala om. Kort och gott, fy fan alltså.

Nu beror inte det här, som många kanske tror eftersom det är den officiella versionen, på att jag har blivit svårt sjuk av en influensaliknande farsot som Frugan hade med sig hem från sin weekend i Krakow. Nej, sanningen, som jag nu väljer att dela såhär mellan fyra ögon, är att jag har spelat Alchemists och lider nu konsekvenserna av mitt handlande där. Jag förstår att alla sensationsjägare och sadister där ute nu genast vill veta hur det här gick till, men riktigt så snabbt vill jag inte gå till väga; om jag berättade det nu skulle ju texten ta slut om bara några meningar och så korta texter bygger man minsann inga seriösa brädspelsbloggar på. Vi gör istället som vanligt och tar det här från början.

Ni minns kanske den här texten som handlade om digitala inslag i brädspel? Om inte, känn er fria att klicka på länken jag så påpassligt har infogat eller scrolla ner ett par inlägg, innehållet i den kan vara nyttigt att ha med sig när ni försöker förstå den feberyrande smörjan det här inlägget är fyllt av.

Hur som haver, efter att ha bestämt mig för att kasta mig ut i det okända och omfamna ett digitalt brädspelsinslag var jag naturligtvis väldigt ivrig att komma till skott. Som tur var har jag både en Fruga och en Bror Anders som gärna ställde upp på att både dricka kaffe och lära sig ett nytt spel. Det blir nämligen ofta så här när nya spel ska testas, det mesta av kaffet går åt till regelgenomgången eftersom Frugan verkar ha svårt att hålla sig vaken annars. Själv tar jag mig glatt an utmaningen att försöka ta mig igenom ett nytt, hyperavancerat spel och just därför ser jag t.ex. enormt fram emot när jag får tid och möjlighet att titta närmare på Twilight Imperium som ligger och glänser lockande bland mina spel.

Nu var jag dock ute och seglade på ett stickspår kände jag så vi återgår till regelgenomgången omedelbums. Det jag hade läst om Alchemists från början var att det är ett lite småtungt strategispel och eftersom sådana spel brukar innebära mycket regler hade jag förberett mig och Frugan på det värsta; Bror Anders behöver man inte förbereda alls, han bara hänger med. Till min stora glädje fanns det dock supersmidiga sektioner i reglerna som delade in spelet i delar, vilket innebar att vi nästan ögonblickligen kunde komma igång och spela. Visserligen blir ju en sådan omgång ett ganska stort famlande i blindo eftersom de regler vi lärde oss efter hand helt och hållet var på need-to-know-basis. Det vi gjorde var helt enkelt att ta oss framåt i spelet utan att riktigt förstå varför vi gjorde det och vilka konsekvenser det skulle få framöver.

Gjorde det något att vi inte riktigt hade koll på konsekvenserna av vårt handlande? På kort sikt, nej. Vi lärde oss reglerna, som förresten inte alls är så omfattande, väldigt fort och kunde komma igång med själva spelande långt innan kaffet hade nått urinblåsan. Att man efter hand insåg att man hade gjort strategiska val baserat på förutsättningar som förändrades i nästa regelsektion gjorde liksom inget eftersom alla var införstådda med att det var en läroomgång och att spelet i övrigt var så roligt.

Den allra jobbigaste förberedelsen var förresten att bygga upp de portabla alkemilabben. Jag trodde att Colt Express skulle stanna på tronen som det mest omfattande tryck-ut-brickor-projektet under lång tid, men ack så fel jag hade. Att sätta upp ett portabelt labb i Alchemists var ett evigt tryckande, vikande och byggande med enheter som i många fall passade bra ihop men i vissa fall hade en direkt usel passform.

Konsekvenserna på lång sikt då? Ja, där har jag ju lite att berätta om som kanske inte framgår på spelkartongen om man säger så. Alchemists går ut på att forska fram förhållandena mellan ett antal olika ämnen, sälja brygder, publicera skrivelser och sola sig i vetenskaplig glans. Så långt låter det väl ganska fredligt va? Men. Hur tror ni att man gör för att ta reda på ämnenas förhållande till varandra? Japp, man testar blandningar av dem på sig själv eller på intet ont anande laboratorieassistenter. Bror Anders och Frugan insåg antingen faran eller fegade ur, för de testade samvetslöst sina brygder på assistenterna som fick bytas ut på löpande band. Själv valde jag den ädlare vägen och testade det mesta på mig själv vilket jag nu har förstått de sanna konsekvenserna av; lyd därför mitt råd: Drick aldrig en brygd sammansatt av padda och hönsfot om ni inte vill drabbas av en fruktansvärd sjuka som påminner otäckt mycket om influensa från Krakow!

Spelresultatet som följde var logiskt. Medan jag själv yrade och svamlade efter alla brygdprover publicerade Bror Anders och Frugan skrivelse efter skrivelse om ämnenas relation till varandra. En enda text fick jag publicerad i spelet och den visade sig självklart vara fel, men vad kan man göra när huvudet håller på att trilla av? Jag minns inte ens vem som vann, bara att jag förlorade och att jag nästa gång kommer att strunta högaktningsfullt i assistenternas ve och väl, en sån här sjuka vill jag aldrig ha igen.

Men om vi ska vara seriösa för en kort sekund, vad är mitt intryck av Alchemists såhär efter bara en testomgång? För att inte bygga upp en hype som det kanske inte klarar efter ett antal spelningar till så…äh, vad fanken. För att uttrycka mig väldigt klart, Alchemists lovar extremt gott och jag kan faktiskt knappt vänta tills nästa speltillfälle. Appen som ingår i spelet då? Ja, ni märker ju att jag inte ens har nämnt den i min text och det är ett väldigt gott betyg i sig. Jag återkommer självklart till den i min recension som kommer när jag har några omgångar till under västen!