”The world is emerging from a dark age where history and knowledge were lost. The great provinces have just begun re-establishing seafaring technology. Wealth and fame await leaders who are cunning and brave. Explore the coastal islands. Discover lost civilizations. Sail the open sea in search of new lands. Uncover long buried secrets. Sail until the sea falls off the edge of the world!
SeaFall is a ’Legacy’ board game designed by board game industry veteran Rob Daviau. Like the players who play them, Legacy games ’remember’ what happen from game to game. Player choices have irreversible impact on the game world as the game board changes, cards are modified and sealed packs are opened revealing twists and turns in an epic storyline.”
Så beskriver Plaid Hat Games Seafall på sin hemsida. Visst låter det bra? Jag tycker inte att det låter bra, i mina öron låter det snarare fantabulöst fantastiskt.
Seafall har varit en av branschens stora snackisar under senare år. Detta med all rätt eftersom det är Rob Daviau, skaparen av megasuccén Pandemic: Legacy, som ligger bakom. Förutsättningarna blir knappast sämre av att spelet också är något av ett kärleksbarn för Rob eftersom han har ägnat väldigt många år av sitt liv till att konstruera det och framställer det som sitt magnum opus. Ovanpå det så blir jag alltid lite extra till mig i trasorna när Plaid Hat Games släpper spel eftersom de hittills alltid har överträffat mina förväntningar .
Förutsättningarna är alltså så goda de någonsin kan bli. Men är de kanske inte lite väl goda? För min del började i alla fall varningsklockorna att ringa ungefär i samma ögonblick som jag satte mig ner för att förhandsboka Seafall. Vid det laget hade jag ägnat massor av tid till att läsa de ”designer notes” som Rob presenterade på Plaid Hats hemsida, jag hade dreglat åt de metallmynt som skulle ersätta de vanliga pappmynten om man förhandsbokade och jag hade dessutom precis fått hem Dead of winter – The long night via förhandsbokning. Något jag för ovanlighetens skulle inte hade gjort, var att försöka hitta objektiva åsikter från folk vars syfte inte är att sälja så många spel som möjligt.
En av anledningarna till min dåliga research var att jag inte ville få den hemliga berättelse som kännetecknar legacy-spelen spoilad, men för att stilla vibrationerna från de envisa klockorna i mitt bakhuvud begav jag mig så till SEAFALLS sida på Boardgamegeek i jakt på spoilerfria åsikter. Väl där hittade jag en video av en person som kallar sina recensioner ”All the games you like are bad” och satte mig, glad i hågen, med en kopp kaffe för att förkovra mig. Ungefär en minut in i recensionen strömmade följande kväde ur mina högtalare:
”The best thing that can be said about Seafall is that it is very ambitious. The most accurate thing that can be said about Seafall is that it is aggressively mediocre”.
Med hjärtat i halsgropen och kaffet utspillt på trädäcket genomled jag därefter drygt 20 minuter av negativitet och dålig stämning; Seafall verkade vara både ruttet och genomuselt. Jag bestämde mig att fly för livet och inte bara låta bli att förhandsboka, utan också att låta bli att köpa spelet överhuvudtaget.
En stund senare hade jag dock sansat mig något baserat på att ”All the games you like are bad”-mannen… OBS, fördomsvarning! …ärligt talat såg ut som en besserwizzer vars enda njutning i livet är att irritera andra människor med sin högtravande stil. Jag hade dessutom hittat en ny video signerad The Dice Tower som antagligen skulle få vågskålarna att slå över åt det positiva hållet igen. Men inte heller Dice Tower lugnade mig nämnvärt eftersom de, visserligen inte hatade spelet men, svängde sig med uttryck som att ”bara för att en film är fyra timmar lång betyder det inte att den första timmen får vara skitkass”. Det bör tilläggas här att ingen av de recensioner jag har sett är baserat på hela berättelsen eftersom jag inte har hittat någon som har spelat hela Seafall ännu.
Summan av hela kardemumman är att jag idag sitter här och har… bestämt mig för att köpa Seafall (även om jag missade möjligheten att förhandsboka). Allt fler åsikter gör gällande att det är ett tungt eurogame som absolut inte är till för alla eftersom det har en ganska långsam progression och en hel del downtime. Det tog lång tid att segla, sälja varor och utforska förr i tiden och då måste det också få ta tid i spelet. Väntar man sig tvära kast och snabb utveckling alá Pandemic: Legacy kommer man alltså att bli besviken, men om man gillar sjöfartstemat och kan uppskatta ett långsamt framskridande mysterium så finns det, enligt uppgift, många bra saker att hämta…
…saker som jag vill åt, för det är de sista, mer sansade, åsikterna som gör att jag slutligen har bestämt mig för att slå till. Jag älskar Merchants & Marauders och har dessutom spenderat åtskilliga timmar med Ostindiska kompaniet (som definitivt passar ihop med epitetet ”aggressively mediocre”). Seafall kommer förmodligen få en hel del kritik baserat på att det inte är det spel alla förväntade sig, men nu när jag, min vana trogen, har undvikit att svepas med i hypen och gjort min research-läxa känner jag mig trygg. Oavsett hur många domedagsprofetiorna blir angående Seafall kvalitet är jag säker på att det är ett spel jag kommer att uppskatta.
Den senaste åsikten jag läste:
”…at the conclusion of our fourth game, I looked each of the four other people sitting at the table with me in the eye and asked them point blank, ”Would you buy this game?” Every single one of them said no. They’re wrong. And I can’t tell you why. You’re just going to have to trust me.”
Jag är uppspelt.
