”There are three kinds of lies: lies, damned lies and statistics”
Ovanstående visdomsord är uttalade av Mark Twain… eller Benjamin Disraeli… eller möjligen Thomas Henry Huxley; sanningssökarens bäste vän Wikipedia verkar ha svårt att bestämma sig i frågan. Fast, i det här sammanhanget har det faktiskt ingen betydelse alls eftersom det ju ligger en sjuhelsikes vacker ironi över att det finns otydlighet kring ett citat om statistik.
Du har säkert redan börjat undra varför jag slösar bort din värdefulla brädspelsbloggsläsartid med att räkna upp dammiga farbröder som eventuellt har sagt si eller så, men om du ger dig lite till tåls kommer du att förstå precis. Låt mig börja med en liten berättelse om en brädspelare som heter Mart… vi kan kalla honom Berit.
I begynnelsen av hans brädspelsfetisch ägnade han sig i väldigt stor utsträckning åt att spela handboll på en någorlunda seriös nivå. Det ledde till hård träning, tjurighet och ett pannben i klass med en Pachycephalosaurus (ni får googla själva, moahaha!), men framförallt ledde det till en enorm vilja att vinna precis allt ja… hrm… han ställde upp i. Fullt logiskt spillde detta också över på brädspelandet och under lång tid var han en fruktad motståndare som gick över lik (utan att fuska!) för att uppnå största möjliga antal segrar.
I takt med att kärleken till brädspelandet blev större föddes också viljan att utforska varje spel lite mer. Istället för att gå spikrakt och jaga segrar med skygglapparna på började j… han istället se sig omkring i den värld som för tillfället besöktes. Om man nu befinner sig på en bondgård på 1600-talet, varför då odla grönsaker och avla boskap varje gång? tänkte han och började röra sig i sicksack i sökandet efter den ultimata spelupplevelsen.
När nyåret 2016/2017 kom hade det dock gått alldeles för långt. Ma… Berit upplevde nämligen allt mer att andra plats är förste förlorare och bestämde sig för att göra något åt saken. Det nya året skulle minsann bli tiden då den fruktade motståndaren återvände!
Ska något göras så ska det så klart göras ordentligt och jag (ja, nu har väl räknat ut det vid det här laget) laddade därför ned appen Board Game Stats för att mäta vad min nya tuffare stil resulterade i. Där och då vågade jag inte berätta för någon att jag hade köpt en app i syfte att föra statistik på mitt brädspelande eftersom det ju faktiskt skulle avslöja mig som… lite sjuk i huvudet, men i hemlighet älskade jag appen som om den vore en chipspåse.
Det gick extremt bra till en början och min vinstprocent en bit in på året låg på hiskeliga, dryga 70 procent. Det där är ju rena fantasisiffrorna, men inte desto mindre bevittnade jag surmulet hur procenten dalade likt en helt vanlig glaciärs ishalt för att vid årets slut landa på 47% (vilket säkert är ett mycket bättre resultat än glaciärerna hade). Att ha vunnit vid nästan hälften av de 118 tillfällena jag har brädspelat under 2017 är, såhär i efterhand ett resultat jag är väldigt nöjd med. Speciellt eftersom jag gjorde en väldigt viktig upptäckt under samma period:
Jag skyller absolut inte mitt statistiska förfall på det, men återigen insåg jag att segern faktiskt inte är det viktiga med brädspelandet. Självklart försöker jag alltid vinna, men att göra det på bekostnad av utforskande, nyfikenhet och spännande alternativa vägar är helt enkelt inte min grej längre. Med åldern följer mindre testosteron och mer eftertanke så numera är det själva spelandet som är vinsten och om jag sedan också vinner så är det mest en jättetrevlig bonus. Ibland är det skönt att börja bli lite gammal, faktiskt.
Och nu till den egentliga anledningen till att den här texten överhuvudtaget författas: appen Board Game Stats. Den är otroligt beroendeframkallande och stimulerar en del av mig som jag inte ens kände till att den behövde klias. I appen kan man logga allt ifrån speltider till motståndare och få veta precis allt man inte visste att man behövde veta om sitt spelande. Jag är till exempel, tvärtemot vad jag själv trodde, ganska duktig på Machi Koro (40%), oslagbar i Flamme Rouge (100%) och utomordentligt bedrövlig på Kingsburg (0%).
I takt med att mitt beroende av appen har ökat har jag dessutom kommit fram till att jag inte är sjuk i huvudet som använder den. Vissa skulle antagligen säga att det påståendet snarare gör mig ännu sjukare, men eftersom det här är min blogg så tar jag mig friheten att självdiagnostisera efter behag. Nu för tiden är den en naturlig del av spelandet och ingen reagerar ens längre när jag plockar fram den.
Det sista steget ut ur appnördgarderoben tog jag förresten i Essen när jag och Herr Baguette kvällsspelade Pie Town med två personer vi inte kände. Det hör till saken att jag vid ett flertal tillfällen har blivit tråkad av Baguetten för mitt appande, men direkt efter avslutat Pie Town-parti var Herr Baguette den enda i sällskapet som inte halade upp sin telefon för att logga spelresultatet. Nu behöver han bara göra av med sin Doro, så kanske han också kan kliva in i app-värmen.
Så, tycker ni att jag har gjort min åsikt tillräckligt tydlig? Skaffa Board Game Stats på studs, den kommer att göra ert brädspelande ännu… nördigare. Och bättre. Och ja, ni behöver den även om ni inte tror det.
