Speltyp: familjespel, partyspel
Antal spelare: 4-6 Speltid: 30-60 min
Ålder: 12+ år Tillverkare: HUCH!
Designer: Rocky Bogdanski, Kai Wetzel
Obscurians på Boardgamegeek
För många sekler sedan, långt bort från de centrala världarna, kraschade ett gigantiskt rymdskepp på en fientlig ökenplanet. Kraschen lockade till sig skrotsamlare av olika arter, och handeln med eftertraktade reservdelar började blomstra. I rymdskeppets skyddande mörker öppnade tvivelaktiga figurer upp en skugg-marknad, där de mest exotiska varorna i galaxen idag byter ägare. Det är dock bäst att inte ge sig in på denna marknad oförberedd, eftersom skugg-handlarna, kända som Obscurians, är hänsynslösa och gör vad som helst för att nå sina mål… (fritt översatt ur regelhäftet)
Var det någon som tänkte generiskt science fiction-tema? Annars framför jag det nu. Jag skyndar mig också att lägga till att jag har oerhört svårt för både utseende och berättelse kopplat till den här typen av teman. Vi vibrerar helt enkelt inte på samma frekvens (även om det är orimligt roligt att den gröna fraktionen ”Medvetna trädgrenar” passar min bror perfekt). Inte desto mindre har Spelglädje utfört minutiösa, men kanske inte så vetenskapliga, tester av Obscurians. Att ett spel är fult innebär nämligen inte att det ska komma undan nagelfaring.
Om vi lämnar utseende och går över till funktion för en stund så är Obscurians ett deduktionsspel med handelstema. Vid spelstart tilldelas varje spelare, förutom spelattiraljer i sin färg, ett hemligt rollkort som bestämmer vilket hens spelmål är. Målet kan exempelvis handla om att behålla sina egna varor, samla färgkombinationer av varor eller att avsluta spelet med så få varor som möjligt. Uppgiften består sedan i att utföra sin egen uppgift samtidigt som motståndarnas uppgifter saboteras i största möjliga grad.
Detta vore givetvis inte möjligt om det inte fanns en smidig förteckning att tjuvkika på titt som tätt. Som tur är levererar Obscurians en sådan och den är en ovärderlig hjälp när kaoset kring den egna uppgiften och motståndarnas irrationella spelande drabbar samman med ens fruktlösa försök till logiskt tänkande.
Själva spelflödet är i övrigt mycket enkelt att hänga med i:
- (Om du är först i tur) Vänd upp ett händelsekort som gäller under hela spelrundan.
- Placera ingen, en eller flera gissningsmarkörer hos motståndarna. Placeras dessa rätt ger de fina poäng att rulla sig i vid spelslut. Om du inte har rollen ”Lose” alltså, för då vill du gissa fel…
- Rulla de fem tärningarna och välj en av de rullade symbolerna. Vald symbol och antalet av den avgör handling och hur många gånger den kan göras. Exempel på handlingar är att ta varor, ge bort varor, byta varor med någon eller, kanske störigast av allt: att flytta varor mellan övriga spelare.
Så håller man på i maximalt sju rundor, eller tills händelsekortet med sandstormen, som finns någonstans i runda 5-7, vänds upp, för då är spelet omedelbart slut, finito och över. Poäng räknas i förhållande till spelmål och en segrare koras. Och förresten, nu är farbror sur-över-generiska-science-fiction-teman är här igen, tärningarna jag nämnde ovan kallas för Henchmen dice. Det är så ostigt att jag dör.
Mer tror jag inte att du behöver veta, faktiskt. Förutom förvirringen i att reda ut vem som egentligen vill göra vad så har Obscurians en precis så lagom startsträcka som det verkar.
Väl igång så blir det, i alla fall i mitt sällskap, mycket skratt, gliringar och psykningar. Vi kan helt enkelt inte låta bli att låta våra inre skolgårdspersonligheter komma fram när ett så fint tillfälle dyker upp. Detta gör också att vi har väldigt roligt och förmodligen framstår då Obscurians som ett av världens roligaste spel för den stackare som råkar passera.
För mig tar det dock inte jättelång tid innan den största delen av glädjen övergår från själva spelandet till umgänget med mina vänner. Det är inte Obscurians det är fel på, det är mig. Partyspel, hur roliga de än är, underhåller sällan mig särskilt länge nämligen. Det finns för lite att tänka på och för en 43-årig gamling som mig så är trams- och stimkvoten som orkas med i storlek av en genomsnittlig blindtarm.
Så. Vad gillar jag med Obscurians? Tja, nästan allt ändå. Jag tycker om hemliga roller, att försöka lura mina vänner, deduktion och välplacerade psykningar. Jag hjärtar systemet där tärningarna avgör möjliga handlingar, händelsekorten som skapar både osäkerhet om när spelet är slut och tillfälliga förutsättningar, och jag njuter av att fingra på de klonkiga tärningarna även när det inte är min tur.
Likväl är jag osäker på om Obscurians, om jag får bestämma i alla fall, någonsin kommer till bords igen. Varför? Temat. Hade det handlat om handelsmän i Venedig, gulliga sagofigurer som i The Grimm Masquerade eller kvacksalvare på medeltiden så hade det haft en given plats bredvid vuxenleksakerna i partydelen av min garderob. Men nu hamnar Obscurians, något oförtjänt ska tilläggas, i det fack där jag hellre spelar King of Tokyo.
Vad ska jag säga? Jag är en enkel man med en svår ådra. Det finns anledning att jag har exakt noll spel med liknande artwork och tema i min samling och det borde Rocky och Kai tänkt på om de ville göra succé med sitt spel på den skånska östkusten. Jag förstår samtidigt att jag inte är alla. Det finns ju ”människor” som tycker att särskrivning är okej så varför skulle det inte finnas folk som gillar generiska science fiction-teman?
Om du har (o)turen att vara en av dem, och dessutom suktar efter ett gött partyspel, så tror jag minsann att Obscurians kan vara något för dig. Det är nämligen roligt! Egentligen.
