För ett tag sedan spelade Martin och jag Robinson Crusoe: Adventures on the Cursed Island. I ur och skur kämpade vi för att snickra ihop fem kors – ett tappert försök från vår sida att kristna de gudlösa hedningar som befolkade ön. (En märklig kamp för två ateister, men låt gå.) I det ögonblick spelet tog slut hände två…
När jag sammanställde resultaten för The Dice Tower: Best of 2013 resulterade det i ett A4-ark fyllt med speltitlar som inte fick tillräckligt många poäng för att nå in på topplistan. 99,5 % av dessa titlar har jag antingen glömt bort helt eller glömt att det var på listan jag hörde talas om dem, men så finns ju alltid det där undantaget som bekräftar regeln.
Här har vi ett spel utan strategi och underhållningsvärde, men med ett högst tvivelaktigt existensberättigande. Ligretto är designat för 2-4 spelare. Om man köper på sig fler Ligretto-spel så kan man dock expandera ända upp till 12 spelare, beroende på hur många i sin umgängskrets man hatar.
Om er skoltid var ungefär som min, då var kärleksbrev en viktig sak. När man drabbades av romantik – vilket skedde med viss regelbundenhet – och oundvikligen bestämde sig för att en ansiktslig konfrontation var alldeles för ansiktslöst konfrontation (ty sådana bör ju undvikas), då slog man sig ned med ett streckat papper för att författa en tillgivenhetsförklaring…
Frekventa läsare av denna blogg är sedan tidigare förmodligen medvetna om att jag hyser en djup kärlek till spelet Bohnanza. Varför denna kärlek? Ni kan läsa min recension, eller helt sonika acceptera att spelet är briljant i all sin enkelhet. På samma sätt som man ibland ser hasch som en inkörsport till tyngre droger såsom heroin och kokain, så betraktar jag Bohnanza, detta ljuvliga lilla kortpel…
Jag borde börja i Westeros. Det är ju trots allt vad detta inlägg ska handla om – hur Anders, Martin och jag tampades om järntronen i Game of thrones – The card game ikväll. Hur vi satt där, hukade över bordet, drypandes av svett, svärandes över varandras illdåd…
Temat i detta kortspel är medeltida. Jag vet inte varför – men visst känns det som om medeltiden – med alla dess tygkläder, knarriga golvplankor och överskummade ölstop; alla dess riddarturneringar, stenborgar och myntpåsar – är en alldeles ypperlig skådeplats för sällskapsspel? Det är en atmosfär som åtminstone jag mer än gärna återvänder till med mina nördvänner…
Jag tröttnar aldrig på att citera den franske upplysningsförfattaren Denis Diderot: ”Mänskligheten kommer aldrig vara fri förrän den siste kungen strypts med den siste prästens tarmar.” Nu avslöjade jag förmodligen lite för mycket om var jag står i politiska och religiösa frågor, men…
Att handla med konst kan vara en djungel, och vill man göra de stora klippen kan det dessutom vara förenat med att riskera sin ekonomiska framtid. I Modern art slipper du de där riskerna, och som grädde på moset slipper du dessutom hänga upp tavlorna på din vägg. Vinst för alla alltså, förutom de som förlorar spelet så klart.
Din stad blomstrar och är ytterst nära att ta dig till segern. Din hemliga roll som arkitekt ger dig möjligheten att bygga flera nya byggnader och du behöver bara två, inget kan stoppa dig nu! Plötsligt står du öga mot öga med en lönnmördare som glatt säger ”Jag väljer att mörda arkitekten!”. Alla dina planer…