Anledningarna till att denna veckas inlägg publiceras relativt sent – Martin och jag siktar trots allt på att uppdatera denna blogg på onsdagar – är dels att jag är en ganska lat varelse som inte orkat skriva någonting förrän nu, men också att jag deltog i lite spelande igår kväll…
Trogna läsare vet att jag, ja faktiskt sedan Spelglädjes början, har jagat, önskat och åtrått Robinson Crusoe – Adventure on the Cursed Island. Under 2013 var det oerhört svårt att få tag i, och varje gång jag gjorde efterforskningar framförde en hyllningskör glatt sin konsert för mig; hypen och suget växte därmed ännu mer. I januari var det så äntligen dags, i ett sista desperat försök…
Den fjortonde december 2013 blev en intressant lördag. Den inleddes på morgonen med att Micke och jag försökte bli världskändisar via Galenskaparna & After Shaves Facebook-sida (än så länge har det varit resultatlöst), och avslutades med inte mindre än två otursamma punkteringar (på samma bil) långt ute…
Om någon har missat det vid det här laget har undertecknad ägnat den senaste månaden åt att flytta till hus, varför brädspel har hamnat lite i skymundan. I lördags var det dock dags att prova om huset skulle hålla för en rejäl holmgång i brädspel, vilket det gjorde. Vad som dock inte höll var mina vinstplaner…
Det första spelet vi plockade fram var Shadow Hunters – ett nyförvärv vars behändiga lilla låda anlände med posten i måndags. Eftersom spelet var helt nytt fick jag inleda med att förklara reglerna. Detta gjorde jag så pedagogiskt jag kunde, och jag tror inte någon hade några invändningar mot just min pedagogik. Det var dock inte i själva pedagogiken som problemet…
Under ett par års tid nu har jag varit intresserad av Genoa. Det har stått med på önskelistor, varit slutsålt när jag skulle beställa det och varit ett frekvent sökord på Tradera, men trots detta har jag varken spelat eller ens sett det på riktigt. I helgen blev det äntligen ändring på det när jag,…
Igår gav fyra sig fyra dumdristiga icke-arkitekter i kast med sällskapsspelet Bandu. Vad kan då vara mer passande än att jag redogör för spelandet i mitt första inlägg här på Spelglädje? Bandu är ett underbart sällskapspussel som med stor tydlighet illustrerar varför folk som jag gjorde rätt i att inte bli ingenjörer. Alla spelare får konstruera vars ett torn. Tornen i fråga pusslas ihop med bitar som designats just för att – det måste sägas – *inte* passa ihop. Målet är…