Tänk dig att du heter Martin och befinner dig på SPIEL23 i Essen. Reiner Knizia, en speldesigner som du tycker om kanske främst för att han alltid ser trevlig ut men också för att han ligger bakom Modern Art, lanserar just där och då sitt nya spel MLEM: Space Agency. Spelet utspelar sig 2075, handlar om katter som vill erövra rymden, och har en fantastisk artwork. Så urbota dumt, tänker du. Men fint. Fast vad betyder ens MLEM? Låter man inte som en galen och knäckt Kalle Anka på julafton…
Det har i denna stund gått 20 dagar sedan Björns recension av Skyjo Action släpptes ut i etern. Karln tog visserligen två och ett halvt tusen år på sig, men textmassan han utsöndrade var inget annat än briljant. I all sin glans har den dock en allvarlig brist i form av att den, likt barkisbagarens barkisar, är fylld med luft, vatten och gammel bös. Jag känner mig således nödd och tvungen att rida fram på min
Att brädspela är att vara nördig. Det är bra, tycker jag. Nördighet slutade vara dåligt för mig någonstans kring 2006 och jag vill tro, även om jag inte gör det egentligen, att också Blondie har insett att han delade ut en komplimang den där sommarkvällen på Farmen 2002. Vart vill jag då komma med detta? Jo, jag vill påstå att inom brädspelsnördigheten så finns det i sin tur flera lager av nördighet som alla är lika positiva ungefär fram till den punkt då…
Sommaren är kommen och här sitter jag och funderar på varför det är just jag som skriver den här recensionen. Bärenpark, ett spel om att bygga björnparker borde väl rimligen recenseras av Björn? Så känns det i alla fall, men eftersom han har tagit flera månader på sig att recensera Skyjo Action, fortsättningen på ett av hans favoritspel Skyjo, så tänker jag att jag helt enkelt, liksom han, skiter i rimligheter…
I mitt lite tyngre brädspelsintresses gryning, strax innan jag hade fyllt 30 och hade tröttnat på Alga, var det i regel tyska spel som spelades. Inte för att de var just tyska, utan mer för att det var därifrån högt rankade titlar som Agricola och Le Havre kom. Sedan dess har tyskheten vid mitt spelbord fått stryka lite på foten i takt med att sällskap, intressen och…
Alla som har läst min recension av Ticket to ride: Europe förstår att titeln på den här lilla texten är orimlig. Att kioskvältarspelet, som alla utom jag tycker om, skulle lyckas ta sig loss ifrån sin cementerade ståplats längst in i min garderob är ungefär lika troligt som att högerextremism skulle få ett uppsving i världen…
Kometen, kometen! Vimmerbybornas klagande rop ekar över Småland samtidigt som fru Petrell ligger på sitt vardagsrumsgolv i en pöl av blåbärssoppa. Det visade sig, som de flesta kanske vet, att de hade missuppfattat det hela och att både ”komet” och blåbärssoppa stammade från…
Mitt intresse för barnspel är i regel svalt. Sedan Meepeln föddes har intresset givetvis ökat på så vis att jag letar spel att indoktrinera henne med, men någon större mängd titlar äger jag faktiskt inte. På brädspelsnördsvis försöker jag presentera spel med meningsfulla beslut och lagom mängd slump bara för att upptäcka att hennes favoritspel är Busungar från 1986. Har jag problem med detta?
Det var en gång ett spel som hette Flamecraft. Det handlade om drakar som besökte butiker och en som tyckte att det lät både trevligt och intressant var brädspelsnörden Martin. Han bestämde sig därför för att köpa drakbutiksspelet i en brädspelsbutik som ligger strax till höger, men strax innan han hann göra så fick han syn på en oroväckande text på Internet…
Ett av spelen som jag inte var ett dugg intresserad av på SPIEL23 var The White Castle. Jag tyckte att det japanska temat var ointressant, kanske är jag en av få som inte blir småpilsk när japansk kultur nämns, och att artworken var ful och intetsägande. Det nätta lådformatet och prislappen på 32 Euro uppskattades däremot…