När du läser det här sitter jag (förhoppningsvis) på ett tåg på väg till Tyskland, Essen och SPIEL25. Ja, du läste rätt. Tåg. Jag inser att det är en stor risk att ta, men samtidigt har jag så fruktansvärt dåliga erfarenheter av järnvägens tillförlitlighet att jag är säker på att universums naturliga balans kommer att lösa precis all eventuell…
Har David Batra utvecklat ett brädspel? Ja, det har han tydligen. Eller, han har i alla fall hjälpt till. Förväntningarna blir ju någonstans därefter, men… vänta nu. Lådan och dess innehåll påminner faktiskt väldigt mycket om ett modernt brädspel. Kan det rentav vara… bra?
Minns ni den här texten om Ticket to rides återkomst? Kampanjen är nu, efter ganska många planeringsmässiga om och men, färdigspelad. Den långa verkställighetstiden beror på att det visade sig vara småbesvärligt för fem medelålders människor att sammanstråla med någon sorts regelbundenhet. Vem kunde ana!? Extra svårt blir det förresten…
Längst in i min garderob har det legat, Castles of Mad King Ludwig. Bortglömt, återupptäckt, undanlagt, påkommet med fuffens och åter undanstoppat. Varför har det varit så? Jo, av en så enkel anledning som att bakgrunden i regelhäftet är anskrämlig, framkallar yrsel och, enligt min ringa mening…
För många sekler sedan, långt bort från de centrala världarna, kraschade ett gigantiskt rymdskepp på en fientlig ökenplanet. Kraschen lockade till sig skrotsamlare av olika arter, och handeln med eftertraktade reservdelar började blomstra. I rymdskeppets skyddande mörker öppnade tvivelaktiga figurer upp en skugg-marknad, där de mest exotiska varorna i galaxen idag byter ägare. Det är dock bäst att…
Min första kontakt med The Gallerist var inte särskilt lyckad. Överväldigad av reglerna, alla beräkningar och mängden hänsynstaganden som behövde göras hit och dit, brann min hjärna intensivt. När motståndarna dessutom bestod av IQ-gänget i grannbyn så förstår du att jag mosades så rikligt att jag ifrågasatte precis allt framtida brädspelande…
Alla har vi rimligen en aversion mot att desarmera en bomber. Klockor som tickar, svett som rinner, kablar i onödigt många färger och ett omedelbart hot om att förintas på en tidsenhet så kort att Frodo Baggins framstår som en jätte. Sånt vill man slippa, helt enkelt. Precis detta är anledningen till att Bomb Busters lockar mig så mycket…
Min relation till partyspel är… vad den är. I takt med att kropp, leder och själ har blivit äldre så har partyspelen förpassats till någon sorts spelmässig soptipp. Som tur är så har jag lika gamla, likasinnade vänner och frågor, önskningar och behov om partyspelsspelande är därför närmast obefintliga i min närhet. Detta kan eventuellt vara problematiskt…
Vi är tillbaka på SPIEL24 i Essen och i Tomas Holeks hjärna. Den här gången gäller det dock inte Tea Garden utan ett av de spel jag såg allra mest fram emot under mässan: Galileo Galilei. Varför såg jag då så mycket fram emot just denna titel? Enkelt. Tema, utseende och löften om ett medeltungt euro som gjort för en medelålders man som mig…
Tänk att få ge ut ett alldeles eget spel. Det har Roger Tell och Daniel Önnerby nöjet att få göra och här sitter jag och ska tycka saker om deras alster. Jag har lite bekymmer med hur jag ska lägga upp min text, ärligt talat. Jag, som är 42 år och trött, tycker nämligen en sak och jag, som i alla fall i tankevärlden har nära till barndom, tycker en annan. Så… det här kan bli spännande…