Årets Guldtärningsvinnare i kategorin ”Årets vuxenspel” heter iKNOW och marknadsförs som ett kunskapsspel med taktiska inslag. Jag ska inte sitta här och säga att den beskrivningen är felaktig, men som frågesportsälskare har jag faktiskt invändningar kring spelet som får mig att aldrig någonsin vilja spela…
Årets guldtärningvinnare i kategorin ”Årets barnspel” blev Det magiska tornet. Ett spel med den titeln hade givetvis kunnat vinna i kategorin ”Årets vuxenspel” också, men stjärnorna ville, som ni förstår, annorlunda.
Här har vi ett spel utan strategi och underhållningsvärde, men med ett högst tvivelaktigt existensberättigande. Ligretto är designat för 2-4 spelare. Om man köper på sig fler Ligretto-spel så kan man dock expandera ända upp till 12 spelare, beroende på hur många i sin umgängskrets man hatar.
Zombier har genom åren givit mig blandade känslor. Som varelse, eller för den delen fiende, är de tämligen ointressanta och likt orcherna i Sagan om Ringen (eller MIF:s hockeyspelare på 90-talet) känns de mest som slit-och-släng-material; legosoldater utan personlighet som endast kan litas på i avseendet att det kommer fler. Min första kontakt med zombies…
Här har vi ett spel med så högt tempo att jag på fullaste allvar skulle avråda folk med hjärtproblem från att spela det. Senast jag och Martin skulle packa ihop efter att ha lirat Zombie ´15, så darrade våra händer – av ren stress. Med andra ord är det svårt att lugna ner sig när det är över. Martin påpekade exempelvis att han kände..
Trogna läsare av Spelglädje vet att jag då och då skriver recensioner av rent nostalgiska skäl, se t.ex. Assassin! och Ostindiska kompaniet. Nyss nämnda recensioner är egentligen bara skrivna för mitt höga nöjes skull – och självklart också för att ni läsare ska ha lektyr på personaltoaletten, för med handen på hjärtat så vill ni väl egentligen inte läsa senaste nytt…
Ni som har kikat på sidan ”Om författarna” har kanske lagt märke till att de spel Björn anger som sina favoriter redan är recenserade här på Spelglädje, men att inget av mina favoritspel ännu har fått den äran. Det finns flera anledningar till att det förhåller sig på det viset, men den främsta av dem är att jag tycker att det är otroligt svårt att…
Vägen från att, som brädspel, föra en undanskymd tillvaro i min spelgarderob, till att recenseras på Spelglädje kan vara lång, vindlande och dessutom våldsamt påverkad av slumpmässiga skeenden. Så är utan tvekan fallet med den recension du för tillfället är i full färd med att läsa, för sällan har turerna varit så många och tvära: För cirka två veckor sedan…
Om er skoltid var ungefär som min, då var kärleksbrev en viktig sak. När man drabbades av romantik – vilket skedde med viss regelbundenhet – och oundvikligen bestämde sig för att en ansiktslig konfrontation var alldeles för ansiktslöst konfrontation (ty sådana bör ju undvikas), då slog man sig ned med ett streckat papper för att författa en tillgivenhetsförklaring…
Dags för lite spelhistoria och nostalgi igen kära läsare. Häromdagen rotade jag nämligen lite bland flyttkartongerna i källaren och fick där syn på en stor, röd låda med en springande man i ett kikarsikte på locket; ASSASSIN! hade åter sett dagens ljus. Jag torkade omsorgsfullt bort dammet som hade samlats efter år av förvaring och log svagt för mig själv…