Sultanen i Nagala är död. Tråkigt för honom, men roligt för oss brädspelare. Hans position är ju ledig nu, och om vi är snabba kan vi roffa åt oss sagda anställning innan sultanatet ens hunnit utlysa den lediga tjänsten. Hur lyckas vi med detta? Givetvis genom att manipulera…
Är det någon som känner sig lite sugen på att bege sig på upptäcktsfärd i den lokala grottan? Det sägs finnas både skatter, roliga drycker och inte minst monster där, så glöm inte att blåsa upp bröstkorgen, ta på långkalsongerna och packa med ett stort till medelstort vapen. Låter det skoj? Jag tyckte ärligt talat inte det…
När jag sammanställde resultaten för The Dice Tower: Best of 2013 resulterade det i ett A4-ark fyllt med speltitlar som inte fick tillräckligt många poäng för att nå in på topplistan. 99,5 % av dessa titlar har jag antingen glömt bort helt eller glömt att det var på listan jag hörde talas om dem, men så finns ju alltid det där undantaget som bekräftar regeln.
Har ni också ett begär av att stapla saker på varandra? Men har ni tröttnat på att alltid stapla dessa saker på samma sätt? Eller att stapla dem i er bittra ensamhet där hemma? I väntan på den psykologiska utvärdering jag innerligt hoppas att ni har bokat för att reda ut dessa problem, kan ni sysselsätta er med spelet La Boca. Intresserade? Läs vidare, vetja!
Årets Guldtärningsvinnare i kategorin ”Årets vuxenspel” heter iKNOW och marknadsförs som ett kunskapsspel med taktiska inslag. Jag ska inte sitta här och säga att den beskrivningen är felaktig, men som frågesportsälskare har jag faktiskt invändningar kring spelet som får mig att aldrig någonsin vilja spela…
Årets guldtärningvinnare i kategorin ”Årets barnspel” blev Det magiska tornet. Ett spel med den titeln hade givetvis kunnat vinna i kategorin ”Årets vuxenspel” också, men stjärnorna ville, som ni förstår, annorlunda.
Här har vi ett spel utan strategi och underhållningsvärde, men med ett högst tvivelaktigt existensberättigande. Ligretto är designat för 2-4 spelare. Om man köper på sig fler Ligretto-spel så kan man dock expandera ända upp till 12 spelare, beroende på hur många i sin umgängskrets man hatar.
Zombier har genom åren givit mig blandade känslor. Som varelse, eller för den delen fiende, är de tämligen ointressanta och likt orcherna i Sagan om Ringen (eller MIF:s hockeyspelare på 90-talet) känns de mest som slit-och-släng-material; legosoldater utan personlighet som endast kan litas på i avseendet att det kommer fler. Min första kontakt med zombies…
Här har vi ett spel med så högt tempo att jag på fullaste allvar skulle avråda folk med hjärtproblem från att spela det. Senast jag och Martin skulle packa ihop efter att ha lirat Zombie ´15, så darrade våra händer – av ren stress. Med andra ord är det svårt att lugna ner sig när det är över. Martin påpekade exempelvis att han kände..
Trogna läsare av Spelglädje vet att jag då och då skriver recensioner av rent nostalgiska skäl, se t.ex. Assassin! och Ostindiska kompaniet. Nyss nämnda recensioner är egentligen bara skrivna för mitt höga nöjes skull – och självklart också för att ni läsare ska ha lektyr på personaltoaletten, för med handen på hjärtat så vill ni väl egentligen inte läsa senaste nytt…