Årets största familjehögtid närmar sig och därmed kommer många av oss plötsligt ha tid med något vi vanligtvis inte hinner, nämligen att umgås. Inte sällan slutar det då med att man tittar på varandra och säger ”nej hörni, ska vi inte ta och spela något spel?”, och eftersom långt ifrån alla är så inbitet brädspelsnördiga…
Är du en briljant strateg? En strålande förhandlare? Eller bara ohyggligt allmänbildad? Trevligt för dig, men det hjälper dig exakt ingenvart. Är du å andra sidan slug? Far du med osanningar? Fångade du en gång en fisk som var SÅ HÄR stor? Välkommen; vi har ett spel till dig.
Din stad blomstrar och är ytterst nära att ta dig till segern. Din hemliga roll som arkitekt ger dig möjligheten att bygga flera nya byggnader och du behöver bara två, inget kan stoppa dig nu! Plötsligt står du öga mot öga med en lönnmördare som glatt säger ”Jag väljer att mörda arkitekten!”. Alla dina planer…
Häll upp whiskyn och snoppa av cigarrerna. Polera konferensborden och plocka fram era mest fejdstinna humör. Det är nämligen dags för I´m the boss – ett spel så giftigt att det skulle få karaktärerna i Dallas eller Game of thrones att överväga ett stilla klosterliv.
För några år sedan kastade jag min första blick på Shadows over Camelot; jag vill minnas att det var i en broschyr som medföljde Ticket to ride (ur allt ont kommer något gott). Spelet företrädde något som på den tiden var nytt för mig, nämligen samarbetsspel. I ett samarbetsspel är kampen…
Jag älskar spel med dolda identiteter. Ni vet, när spelarna tilldelas hemliga roller – och sedan försöker räkna ut vem som är vem? Min kärlek är enkel att förstå: Jag älskar deduktiva spel, alltså spel där man får vara logisk och kallsinnig, precis som jag älskar att gräla och diskutera och gnabbas. (Skyll på min barndom, okej?)
Liksom Kristian har jag ett exemplar av Power Grid i min garderob, och som den expansionssamlare jag är har jag självklart också en expansion till det: Power Grid – The new power plant cards. För den intresserade finns det för övrigt en mängd olika kartor att köpa separat till Power Grid; något jag själv har låtit bli då jag tycker att det räcker alldeles utmärkt med de två kartor (USA och Tyskland) som medföljer i grundutgåvan.
När man läser att ett spel ligger på BoardGameGeek:s 10-topplista så skruvas förväntningarna självklart upp rejält. Power Grid (eller Funkenschlag som är det fantastiska namnet på den tyska förlagan) sällskapar ju med spelgiganter såsom Puerto Rico och Agricola på listan och två av designern Friedemann Frieses…
Ett resultat av den flytt som har präglat mitt liv i höst (jag ska sluta tjata om den, jag vet) är att jag och Frugan numera bor längre bort ifrån våra vänner. Ett lite ledsamt resultat av det är att det inte längre är lika snabbt gjort att samla ihop ett brädspelsgäng och Frugan och jag får därför i högre utsträckning ägna oss åt…
En insikt som drabbat mig när jag försökt skriva denna artikel: Det är svårt att recensera abstrakta spel. ”Nej, Björn!” utbrister nu någon ömsint läsare. ”Var inte så hård mot dig själv! Du är ju brädspelsrecensionernas Shakespeare. Inte ska du prygla dig själv med oförtjänt ödmjukhet!”