En av mina favoritupplevelser under Essen SPIEL22 var Come Together, ett norskt strategispel om att anordna musikfestivaler på det glada 60-talet (påminn mig om att köpa, spela och recensera!). Favoritupplevelser har tendens att bygga hype, och när Chilifox Games som låg bakom Come Together lovade nytt i form av Footprints var jag därför med på tåget direkt. Här kommer recensionen…
Om du hade frågat mig för fem år sedan: ”Maria, är du lockad av att spela brädspel i genren dungeon crawler?” hade jag gapskrattat och återgått till att drömma om att en dag köpa Everdell. Grävlingar med vandringsstavar och kråkor med läsglasögon var mer min melodi än vad slagsmål i fängelsehålor var. Men varje gång jag surfade in på Boardgamegeek såg jag att Gloomhaven alltjämt låg etta på…
2016 hände något som jag missade. Jag må visserligen vara ursäktad eftersom jag, som nybliven far på väg käpprätt in i en utmattningsdepression, rimligen hade andra prioriteringar. Likväl hände något (det) och jag missade det. Eftersom det ändå inte är lönt att försöka bygga upp någon spänning här…
Jag tror året var 2019 när jag fick syn på Kickstartern; Chocolate Factory, ett spel om att sköta en chokladfabrik skulle få skåda dagens ljus. Mitt intresse var lika omedelbart som onödigt. Just då befann jag mig nämligen i en sits där min pile of shame (ni vet, den där högen med ospelade spel) nådde svindlande höjder och dessutom, kanske just därför, var ekonomibudgeten märkt ”brädspel” nollad. Någon Kickstarter-backning…
Okej, här har vi en recension som borde ha skrivits för länge sedan; Mission: Red Planet har nämligen funnits i min ägo i minst 6 år. Varför det inte har blivit av förrän nu saknar anledning, rim och reson för genom åren har det med regelbundenhet kommit till bords både här hemma och på skolan där jag jobbar. Men nu är det dags! Plåstret ska bort och du ska får läsa ett och annat det roligaste spel om Mars som finns…
Jag har en komplicerad relation till partyspel. Ofta gillar jag tanken men inser alltid, efter bara några minuters spelande, hur ytliga och skojdeltagarberoende de egentligen är. Jag saknar djupet och den enda riktigt roliga partyspelshändelsen jag kan dra mig till minnes är den här från 2013 då jag spelade Den glade mytomanen med Björn (som är sjuk i huvudet). Samtidigt är jag…
Den som har läst min recension vet att jag var sen till Everdell-festen redan från start och lagom tills jag hade blivit så pass förälskad i spelet att jag började snegla åt expansioner bestämde utgivaren för att ta det hela till nästa nivå. En fläskig (eller nötig beroende på vilken religion man ägnar sig åt) utgåva med alla expansioner och allsjöns lullull crowdfundades och… jag lät bli att…
Ark Nova är för de som älskar Terraforming Mars och Ark Nova är för de som inte älskar Terraforming Mars. Jämförelsen är oundviklig. Båda har stora kortlekar med unika kort som du ska spela ut i din tablå och som har olika effekter, ikoner och krav. I båda spelen baseras din inkomst på hur högt du har kommit på en poängskala, i båda ska du placera ut hexagonformade brickor och inte minst är det två spel som är…
Okej, det här blir svårt. Jag ska just till att recensera det… alltså, jag ska just till att recensera ett spel som inte liknar något jag har spelat förut. Förutom det så ska jag akta mig noga för att spoila något av spelets berättelse för dig. Men jag kan redan nu slå fast att The King´s Dilemma är speciellt. Det är annorlunda och alldeles, alldeles underbart.
Mellan 1856 och 1863 odlade munken Gregor Mendel 29 000 ärtplantor i syfte att hitta svaret på genetikens gåta. Man måste ge beröm åt karln för hans hängivna och uthålliga påtande i klosterträdgården, men så fick han också, postumt får man anta, sin belöning i form av titeln ”Genetikens fader”. Själv är jag bara fader…