Vår läsare Andreas gav oss en länk till Expressens test av ”julens roliga sällskapsspel” 2013. Där fälldes följande omdöme om King of Tokyo: Obegripligt. Tre högskoleutbildade vuxna läste instruktionerna – ingen förstod hur vi skulle spela. Känns som ett dataspel som gjorts om till sällskapsspel, men som borde fått förbli ett dataspel.
Kära läsare, År 2013 går mot sitt slut, och sällskapsspelsbloggen Spelglädje tar ett litet uppehåll över helgerna. Vi återkommer i början av januari 2014 med fler recensioner och tankar – och då kommer vi givetvis fortsätta arbeta för att göra detta till en läsvärd och stimulerande sida. Vi hoppas att alla de läsare som hittat…
Årets största familjehögtid närmar sig och därmed kommer många av oss plötsligt ha tid med något vi vanligtvis inte hinner, nämligen att umgås. Inte sällan slutar det då med att man tittar på varandra och säger ”nej hörni, ska vi inte ta och spela något spel?”, och eftersom långt ifrån alla är så inbitet brädspelsnördiga…
Den fjortonde december 2013 blev en intressant lördag. Den inleddes på morgonen med att Micke och jag försökte bli världskändisar via Galenskaparna & After Shaves Facebook-sida (än så länge har det varit resultatlöst), och avslutades med inte mindre än två otursamma punkteringar (på samma bil) långt ute…
Är du en briljant strateg? En strålande förhandlare? Eller bara ohyggligt allmänbildad? Trevligt för dig, men det hjälper dig exakt ingenvart. Är du å andra sidan slug? Far du med osanningar? Fångade du en gång en fisk som var SÅ HÄR stor? Välkommen; vi har ett spel till dig.
Ibland funderar jag på vad det är som formar vårt sätt att brädspela. Speglar det vår personlighet? Beror det på en viss händelse? Eller är som med mycket annat; många faktorer som spelar in och bildar en outredbar fiskeknut?Jag kan iallafall utan tvekan peka ut två episoder i mitt brädspelande som har gjort…
Din stad blomstrar och är ytterst nära att ta dig till segern. Din hemliga roll som arkitekt ger dig möjligheten att bygga flera nya byggnader och du behöver bara två, inget kan stoppa dig nu! Plötsligt står du öga mot öga med en lönnmördare som glatt säger ”Jag väljer att mörda arkitekten!”. Alla dina planer…
Häll upp whiskyn och snoppa av cigarrerna. Polera konferensborden och plocka fram era mest fejdstinna humör. Det är nämligen dags för I´m the boss – ett spel så giftigt att det skulle få karaktärerna i Dallas eller Game of thrones att överväga ett stilla klosterliv.
För några år sedan kastade jag min första blick på Shadows over Camelot; jag vill minnas att det var i en broschyr som medföljde Ticket to ride (ur allt ont kommer något gott). Spelet företrädde något som på den tiden var nytt för mig, nämligen samarbetsspel. I ett samarbetsspel är kampen…
Jag älskar spel med dolda identiteter. Ni vet, när spelarna tilldelas hemliga roller – och sedan försöker räkna ut vem som är vem? Min kärlek är enkel att förstå: Jag älskar deduktiva spel, alltså spel där man får vara logisk och kallsinnig, precis som jag älskar att gräla och diskutera och gnabbas. (Skyll på min barndom, okej?)