Dags för lite spelhistoria och nostalgi igen kära läsare. Häromdagen rotade jag nämligen lite bland flyttkartongerna i källaren och fick där syn på en stor, röd låda med en springande man i ett kikarsikte på locket; ASSASSIN! hade åter sett dagens ljus. Jag torkade omsorgsfullt bort dammet som hade samlats efter år av förvaring och log svagt för mig själv…
Jag borde börja i Westeros. Det är ju trots allt vad detta inlägg ska handla om – hur Anders, Martin och jag tampades om järntronen i Game of thrones – The card game ikväll. Hur vi satt där, hukade över bordet, drypandes av svett, svärandes över varandras illdåd…
Trogna läsare av Spelglädje vet att jag och Björn, medan ni andra lever livets glada dagar bland paraplydrinkar och bastkjolar, känner oss en aning nedtyngda av våra respektive skolsituationer. I lördags bestämde vi dock oss för att kasta examinationer, handledare och vetenskapliga texter åt fanders och istället ägna oss åt något som varken kräver litteraturkällor eller Harvard-metoder…
Anledningarna till att denna veckas inlägg publiceras relativt sent – Martin och jag siktar trots allt på att uppdatera denna blogg på onsdagar – är dels att jag är en ganska lat varelse som inte orkat skriva någonting förrän nu, men också att jag deltog i lite spelande igår kväll…
Drygt 2 månader har passerat sedan jag lade alla säkerhetsföreskrifter åt sidan och kastade mig handlöst in i förhandsbokandets okända värld. Jag ska var ärlig och säga att sedan dess har jag faktiskt inte ägnat särskilt mycket av varken tid eller tanke åt Dead of winter, utan har helt enkelt låtit tiden ha sin gång. Anledningen till detta är främst…
Tänk dig att du är en karavanägare med uppdrag att transportera varor till den legendariska staden Timbuktu i Sahara-öknens utkant. För att göra detta måste den ogästvänliga öknen korsas, och efter att ha spenderat dagar på kamelryggen kämpandes mot öknens alla faror når du en oas; där finns det vatten, skugga och en bra plats att slå upp ditt nattläger på. Nöjd med dagens insats…
Förra året skrev Martin en artikel om expansioner till brädspel. Det är nu min tur att ägna några få rader åt ämnet.Överlag är jag mycket mer kritisk mot fenomenet än han, även om jag inte direkt kan påstå att jag hatar expansioner.Martin har givetvis rätt när han skriver att ”om något är riktigt bra, ligger det inte i sakens natur att man då vill ha mer?” Jo, det är klart…
Trogna läsare vet att jag, ja faktiskt sedan Spelglädjes början, har jagat, önskat och åtrått Robinson Crusoe – Adventure on the Cursed Island. Under 2013 var det oerhört svårt att få tag i, och varje gång jag gjorde efterforskningar framförde en hyllningskör glatt sin konsert för mig; hypen och suget växte därmed ännu mer. I januari var det så äntligen dags, i ett sista desperat försök…
Alla har vi en förälskelse som kom in i, och försvann ut ur, våra liv. The one who got away, för att sjunga lite med Katy Perry.mFör mig? Hon var en tjej som svepte in i mitt liv med sitt eleganta, väldoftande hår – som fick mig att skratta, förundras och vara glad över tillvaron, men som precis lika hastigt övergav mig, och lämnade ett svart, hiskeligt hål av elände bakom sig.
Ni som har läst min recension, Björns En andra åsikt, eller rent av provat själva,är alla bekanta med hur dåligt det kan gå när man spelar Shadows over Camelot. Nu mina vänner, kan (och kommer) det att gå ännu sämre…