I söndags kväll skulle jag för första gången titta på en TV-sändning med min nya smart-TV. Jag hade utnyttjat TV:n till allt möjligt de senaste två veckorna. Exempelvis hade jag spelat PS4, tittat på film, och så vidare. Men jag hade inte tittat på en endaste liten sändning.
Minns ni Zombie Dice – spelet som jag köpte eftersom jag misstänkte att det skulle vara kasst? Mitt resonemang var sunt: Oftast köper jag spel som känns kvalitativa; annat är slöseri med pengar. Men, resonerade jag, varför inte utmana de egna instinkterna en enda gång, och köpa ett lir som verkar dåligt? Ni vet, chansa lite?
Sultanen i Nagala är död. Tråkigt för honom, men roligt för oss brädspelare. Hans position är ju ledig nu, och om vi är snabba kan vi roffa åt oss sagda anställning innan sultanatet ens hunnit utlysa den lediga tjänsten. Hur lyckas vi med detta? Givetvis genom att manipulera…
2015 är en vecka gammalt. Därmed har Spelglädje slumrat länge nog. Färdigskrivna artiklar och recensioner ligger redan och väntar på att publiceras. Så det är väl bara att börja? Martin och jag är inte säkra på vad året kommer att medföra. Kommer Martin att få ett nytt Dead of winter på hjärnan? Alltså ett spel…
För någon vecka sedan beställde Martin och jag spel: Ett till honom, och fyra till mig. Om ni tycker det var en orättvis fördelning, då skulle ni se hur det blir när jag ”bjuder” på godis. Martin får själv redogöra för spelet han valde, men tre av dem jag beställde, verkar vara riktigt bra: Summoner wars, Blood Bowl: Team Manager och Five tribes. Samtliga är fina titlar, från stabila spelskapare…
En av mina målsättningar under 2015 är att designa ett sällskapsspel, och låta Spelglädjes läsare ta del av processen.
Med designa, avser jag givetvis inte att jag ska utforma ett spel grafiskt. Den plågan ska ni besparas. Snarare ska jag komma på ett koncept, och utifrån detta koncept skapa någonting som åtminstone i teorin vore spelbart. Med betoning på ”i teorin”: Jag kommer inte tälja klossar…
För ett tag sedan spelade Martin och jag Robinson Crusoe: Adventures on the Cursed Island. I ur och skur kämpade vi för att snickra ihop fem kors – ett tappert försök från vår sida att kristna de gudlösa hedningar som befolkade ön. (En märklig kamp för två ateister, men låt gå.) I det ögonblick spelet tog slut hände två…
Har ni också ett begär av att stapla saker på varandra? Men har ni tröttnat på att alltid stapla dessa saker på samma sätt? Eller att stapla dem i er bittra ensamhet där hemma? I väntan på den psykologiska utvärdering jag innerligt hoppas att ni har bokat för att reda ut dessa problem, kan ni sysselsätta er med spelet La Boca. Intresserade? Läs vidare, vetja!
Årets guldtärningvinnare i kategorin ”Årets barnspel” blev Det magiska tornet. Ett spel med den titeln hade givetvis kunnat vinna i kategorin ”Årets vuxenspel” också, men stjärnorna ville, som ni förstår, annorlunda.
Här har vi ett spel utan strategi och underhållningsvärde, men med ett högst tvivelaktigt existensberättigande. Ligretto är designat för 2-4 spelare. Om man köper på sig fler Ligretto-spel så kan man dock expandera ända upp till 12 spelare, beroende på hur många i sin umgängskrets man hatar.