Få andra spel gör sig så bra på bordet som Leaf – det är omöjligt att inte bli charmad av de färggranna höstlöven som breder ut sig och de detaljrika djurkorten i harmoniska färgskalor (lite som om Arts and Crafts-rörelsen tagit steget in i 2020-talet). Bra jobbat av illustratören Angela Rizza. I förberedelserna till en omgång av Leaf placerar man ut…
Har David Batra utvecklat ett brädspel? Ja, det har han tydligen. Eller, han har i alla fall hjälpt till. Förväntningarna blir ju någonstans därefter, men… vänta nu. Lådan och dess innehåll påminner faktiskt väldigt mycket om ett modernt brädspel. Kan det rentav vara… bra?
Minns ni den här texten om Ticket to rides återkomst? Kampanjen är nu, efter ganska många planeringsmässiga om och men, färdigspelad. Den långa verkställighetstiden beror på att det visade sig vara småbesvärligt för fem medelålders människor att sammanstråla med någon sorts regelbundenhet. Vem kunde ana!? Extra svårt blir det förresten…
Den här recensionen skulle ha kommit förra månaden, men är, precis som de svenska tågen: försenad (trumvirvel!). Signalfelet är dock åtgärdat och vi närmar oss nu slutstationen. Kanske har vi till och med tagit oss ner på kontinenten och rullar in på Milano Centrale? Åtminstone i drömmarna. Det var nämligen där, i en brädspelsbutik i universitetskvarteren i Milano, som jag…
Längst in i min garderob har det legat, Castles of Mad King Ludwig. Bortglömt, återupptäckt, undanlagt, påkommet med fuffens och åter undanstoppat. Varför har det varit så? Jo, av en så enkel anledning som att bakgrunden i regelhäftet är anskrämlig, framkallar yrsel och, enligt min ringa mening…
För många sekler sedan, långt bort från de centrala världarna, kraschade ett gigantiskt rymdskepp på en fientlig ökenplanet. Kraschen lockade till sig skrotsamlare av olika arter, och handeln med eftertraktade reservdelar började blomstra. I rymdskeppets skyddande mörker öppnade tvivelaktiga figurer upp en skugg-marknad, där de mest exotiska varorna i galaxen idag byter ägare. Det är dock bäst att…
Min första kontakt med The Gallerist var inte särskilt lyckad. Överväldigad av reglerna, alla beräkningar och mängden hänsynstaganden som behövde göras hit och dit, brann min hjärna intensivt. När motståndarna dessutom bestod av IQ-gänget i grannbyn så förstår du att jag mosades så rikligt att jag ifrågasatte precis allt framtida brädspelande…
Alla har vi rimligen en aversion mot att desarmera en bomber. Klockor som tickar, svett som rinner, kablar i onödigt många färger och ett omedelbart hot om att förintas på en tidsenhet så kort att Frodo Baggins framstår som en jätte. Sånt vill man slippa, helt enkelt. Precis detta är anledningen till att Bomb Busters lockar mig så mycket…
Av alla udda brädspelsteman jag har stött på är frågan om inte rymdbin är det mest udda. Apiary utspelar sig i en avlägsen framtid där människor inte längre befolkar jorden. Istället har en art av honungsbin utvecklats i storlek och intelligens och tagit över jorden med ett mer högteknologiskt samhälle än vi människor hade lyckats åstadkomma. Dessa bin gör vanliga bisaker (i bokstavlig betydelse) som att samla pollen och göra honung, men ägnar sig också åt rymdresor för att…
Min relation till partyspel är… vad den är. I takt med att kropp, leder och själ har blivit äldre så har partyspelen förpassats till någon sorts spelmässig soptipp. Som tur är så har jag lika gamla, likasinnade vänner och frågor, önskningar och behov om partyspelsspelande är därför närmast obefintliga i min närhet. Detta kan eventuellt vara problematiskt…