Den här recensionen skulle ha kommit förra månaden, men är, precis som de svenska tågen: försenad (trumvirvel!). Signalfelet är dock åtgärdat och vi närmar oss nu slutstationen. Kanske har vi till och med tagit oss ner på kontinenten och rullar in på Milano Centrale? Åtminstone i drömmarna. Det var nämligen där, i en brädspelsbutik i universitetskvarteren i Milano, som jag…
Längst in i min garderob har det legat, Castles of Mad King Ludwig. Bortglömt, återupptäckt, undanlagt, påkommet med fuffens och åter undanstoppat. Varför har det varit så? Jo, av en så enkel anledning som att bakgrunden i regelhäftet är anskrämlig, framkallar yrsel och, enligt min ringa mening…
För många sekler sedan, långt bort från de centrala världarna, kraschade ett gigantiskt rymdskepp på en fientlig ökenplanet. Kraschen lockade till sig skrotsamlare av olika arter, och handeln med eftertraktade reservdelar började blomstra. I rymdskeppets skyddande mörker öppnade tvivelaktiga figurer upp en skugg-marknad, där de mest exotiska varorna i galaxen idag byter ägare. Det är dock bäst att…
Min första kontakt med The Gallerist var inte särskilt lyckad. Överväldigad av reglerna, alla beräkningar och mängden hänsynstaganden som behövde göras hit och dit, brann min hjärna intensivt. När motståndarna dessutom bestod av IQ-gänget i grannbyn så förstår du att jag mosades så rikligt att jag ifrågasatte precis allt framtida brädspelande…
Alla har vi rimligen en aversion mot att desarmera en bomber. Klockor som tickar, svett som rinner, kablar i onödigt många färger och ett omedelbart hot om att förintas på en tidsenhet så kort att Frodo Baggins framstår som en jätte. Sånt vill man slippa, helt enkelt. Precis detta är anledningen till att Bomb Busters lockar mig så mycket…
Av alla udda brädspelsteman jag har stött på är frågan om inte rymdbin är det mest udda. Apiary utspelar sig i en avlägsen framtid där människor inte längre befolkar jorden. Istället har en art av honungsbin utvecklats i storlek och intelligens och tagit över jorden med ett mer högteknologiskt samhälle än vi människor hade lyckats åstadkomma. Dessa bin gör vanliga bisaker (i bokstavlig betydelse) som att samla pollen och göra honung, men ägnar sig också åt rymdresor för att…
Min relation till partyspel är… vad den är. I takt med att kropp, leder och själ har blivit äldre så har partyspelen förpassats till någon sorts spelmässig soptipp. Som tur är så har jag lika gamla, likasinnade vänner och frågor, önskningar och behov om partyspelsspelande är därför närmast obefintliga i min närhet. Detta kan eventuellt vara problematiskt…
Vi är tillbaka på SPIEL24 i Essen och i Tomas Holeks hjärna. Den här gången gäller det dock inte Tea Garden utan ett av de spel jag såg allra mest fram emot under mässan: Galileo Galilei. Varför såg jag då så mycket fram emot just denna titel? Enkelt. Tema, utseende och löften om ett medeltungt euro som gjort för en medelålders man som mig…
Tänk att få ge ut ett alldeles eget spel. Det har Roger Tell och Daniel Önnerby nöjet att få göra och här sitter jag och ska tycka saker om deras alster. Jag har lite bekymmer med hur jag ska lägga upp min text, ärligt talat. Jag, som är 42 år och trött, tycker nämligen en sak och jag, som i alla fall i tankevärlden har nära till barndom, tycker en annan. Så… det här kan bli spännande…
Mina öden och äventyr i Essen under SPIEL24 ledde mig hit, till en recension av ett spel jag nära inpå nämnda mässa inte visste fanns, inte visste att jag behövde men slutligen köpte för säkerhets skull. Faraway, som släpptes av samma förlag under SPIEL23 var ju en försäljningsmässig succé och blev därefter mer eller mindre omöjligt att få tag på. I fallet Castle Combo fanns inget som tydde på annat utfall, så jag ansåg det rätt och riktigt att chansa.