Jag börjar mer och mer misstänka att jag bodde under en sten 2018 för nu har det hänt igen. Bättre sen än aldrig brukar man ju säga men nu är det 2022 och jag är, precis som i fallet med Quacks of Quedlinburg, hopplöst sen till festen. Den här gången gäller det partajet som har dunkat och whoopat i Everdell-dalen i fyra år nu. Till min, och flera av mina vänners lycka…
Det var en gång, året var väl något sånär 2014, en Björn som var sugen på att ta sig an ett litet lagomt brädspelsprojekt. Jag har ingen aning om vilka tankar som virvlade runt i hans hårfästeslösa skalle, men det ville sig inte bättre än att han gav sig ut på Internet och klickade hem det allt annat än okomplicerade ofamiljespelet Here I stand. När han berättade vad han hade gjort blev jag glad. Inte för att han hade beställt Here I stand, jag hade aldrig hört talas om spelet…
Nein! Noooo! What arr yoo dooing!?
Platsen är antika SPIEL17 i Essen och tysken, som lät som Arnold Schwarzenegger, men som mer påminde om Homer Simpson, hade i uppdrag att lära mig och Herr Baguette hur man spelade Nations: The Dice Game utökat med Unrest-expansionen. Vi kände oss dumma. Reglerna var inte svåra, men att få varje drag analyserat och högljutt sågat av en blekblank german gjorde inte underverk för självförtroendet precis. Tysken till trots…
Arrangerade familjefoton. Finns det någon enda människa som har njutit i samband med tillkomsten av ett sådant? Farbror Sture vill gärna ha sin pipa i munnen, den sitter ju alltid där annars, men det får han inte för tant Signe eftersom hon tycker att den stjäl uppmärksamhet från flugan hon köpt specifikt för den här dagen. När de väl är överens om att pipan i alla fall kan få vara i Stures ficka har 6-årige Kevin (alltid en Kevin) tröttnat och, i sin iver att leka ubåt, vält ner den ömtåliga vasen från Lanzarote-semestern -97. Materiell förtvivlan. Hårda ord. Fotot? Ja, det ser…
Ibland räcker det att se en komponent för att drabbas av våldsamt spelbegär; något slår an och sen är man fast. Måste. Bara. Spela. Precis detta hände mig när jag kastade min första blick på spelplanen i Thebes. Den är stilren och Indiana Jones-doftande, har en vilsam färgskala och är alldeles, alldeles perfekt i storlek. Kan då själva spelet leva upp till spelplanens perfektion? Det ska jag försöka…
I en engelsk ordbok från 1755 beskrevs havre som ”en gröda som i England ges till hästar, men i Skottland livnär folket”. En skotte svarade då ”och det är därför som England är känt för sina hästar och Skottland för sina män”. Det är väl just den här sortens anekdoter som gör det så lätt att älska Skottland, inte sant? Man gör sig gärna en bild av att människorna är modiga, starka och envisa. Fåren är lurviga och höglandskossorna likaså, för att inte tala om de nakna benen under kiltarna. Whiskyn flödar, precis som de vilda forsarna mellan de vackra, skrovliga bergen.
Klockan är slagen och kaffet är lika slut som kolhydraterna i spelarnas armar. Kanske kan man också ana att spelet har blivit lite nött på vissa ställen av den extra ansträngningen? Klart är i alla fall att en likgiltig ton präglar samtalet och dragen går fortare och blir allt mindre genomtänkta. Någon går på toaletten, en annan undersöker spännande utfällningar i källarväggen och en tredje äter godis hen egentligen inte tycker om. Ingen orkar helt enkelt…
Har du någonsin drömt om att vara en Disney-skurk? Det har inte jag, för vem, vid sina sinnes fulla bruk, suktar efter att mörda oskyldiga flickebarn och flå dalmatinervalpar? Trots detta var det en gång en samling spelkonstruktörer på designstudion Prospero Hall som räknade fram att det nog fanns en stor mängd potentiellt ondskefulla klantarslen i gruppen brädspelare…
Trogna läsare minns givetvis att jag, i september 2018, bloggade om rollspelet Fiasco, ”a game about powerful ambition and poor impulse control”. När jag skrev den texten hade jag ännu inte provat spelet i fråga, varför jag valde att kalla inlägget för ”en försmak” — en semi-pretentiös formulering som antydde att jag hoppades få smaska i mig huvudrätten…
Jag vet inte vad Jakob Bonds och Dan Glimne tänkte när de först skapade Drakborgen på 1980-talet. Levde de under villfarelsen att de höll på att designa ett välfungerande spel? Eller insåg de att de höll på att sätta ihop ett briljant shits and giggles-lir? Förmodligen det senare. Ingen kan påstå att Drakborgen ”fungerar” i…