Sommaren är kommen och här sitter jag och funderar på varför det är just jag som skriver den här recensionen. Bärenpark, ett spel om att bygga björnparker borde väl rimligen recenseras av Björn? Så känns det i alla fall, men eftersom han har tagit flera månader på sig att recensera Skyjo Action, fortsättningen på ett av hans favoritspel Skyjo, så tänker jag att jag helt enkelt, liksom han, skiter i rimligheter…
”Är inte Cascadia lite för lättviktigt för att bry sig om?” tänkte jag första gången jag hörde talas om det. Jisses, så fel jag hade. Det är Cascadias enkla grund som gör det så lätt att älska. Och från den grunden utgår en mängd utmaningar som definitivt får hjärnan att jobba. Ifjol låg spelet under min julgran och mellan julafton och nyårsafton hade jag redan spelat det fler gånger än de flesta andra brädspel under året. När man faller pladask för ett spel finns det förstås en reell risk att…
I mitt lite tyngre brädspelsintresses gryning, strax innan jag hade fyllt 30 och hade tröttnat på Alga, var det i regel tyska spel som spelades. Inte för att de var just tyska, utan mer för att det var därifrån högt rankade titlar som Agricola och Le Havre kom. Sedan dess har tyskheten vid mitt spelbord fått stryka lite på foten i takt med att sällskap, intressen och…
Alla som har läst min recension av Ticket to ride: Europe förstår att titeln på den här lilla texten är orimlig. Att kioskvältarspelet, som alla utom jag tycker om, skulle lyckas ta sig loss ifrån sin cementerade ståplats längst in i min garderob är ungefär lika troligt som att högerextremism skulle få ett uppsving i världen…
Renässansen är inte det ämne som engagerar mig mest om jag får välja fritt. Om man bortser från att strosa i sakta mak på Uffizierna i Florens och efteråt skölja bort dammet med en Aperol spritz på en uteservering, förstås. Inte heller det beige spelbrädet i Tiletum är särskilt engagerande vid första anblicken. Men i takt med att vi spelare flänger runt på brädet och fyller det med färgglada handelsbodar och pelare så fylls också jag med inlevelse och energi. Ge mig boktryckarkonst och florentinska katedraler! Copernicus…
Kometen, kometen! Vimmerbybornas klagande rop ekar över Småland samtidigt som fru Petrell ligger på sitt vardagsrumsgolv i en pöl av blåbärssoppa. Det visade sig, som de flesta kanske vet, att de hade missuppfattat det hela och att både ”komet” och blåbärssoppa stammade från…
Mitt intresse för barnspel är i regel svalt. Sedan Meepeln föddes har intresset givetvis ökat på så vis att jag letar spel att indoktrinera henne med, men någon större mängd titlar äger jag faktiskt inte. På brädspelsnördsvis försöker jag presentera spel med meningsfulla beslut och lagom mängd slump bara för att upptäcka att hennes favoritspel är Busungar från 1986. Har jag problem med detta?
Det var en gång ett spel som hette Flamecraft. Det handlade om drakar som besökte butiker och en som tyckte att det lät både trevligt och intressant var brädspelsnörden Martin. Han bestämde sig därför för att köpa drakbutiksspelet i en brädspelsbutik som ligger strax till höger, men strax innan han hann göra så fick han syn på en oroväckande text på Internet…
Ett av spelen som jag inte var ett dugg intresserad av på SPIEL23 var The White Castle. Jag tyckte att det japanska temat var ointressant, kanske är jag en av få som inte blir småpilsk när japansk kultur nämns, och att artworken var ful och intetsägande. Det nätta lådformatet och prislappen på 32 Euro uppskattades däremot…
Sällskapsspel är ju förstås årets julklapp varje år tycker vi på Spelglädje. Men nu, år 2023, har det äntligen fått den officiella utmärkelsen ”Årets julklapp”. Och då vore det väl tjänstefel om vi inte serverade er en lista med julklappstips på silverfat, så att ni kan ägna desto mer tid åt glöggdrickande och…