Få andra spel gör sig så bra på bordet som Leaf – det är omöjligt att inte bli charmad av de färggranna höstlöven som breder ut sig och de detaljrika djurkorten i harmoniska färgskalor (lite som om Arts and Crafts-rörelsen tagit steget in i 2020-talet). Bra jobbat av illustratören Angela Rizza. I förberedelserna till en omgång av Leaf placerar man ut…
Har David Batra utvecklat ett brädspel? Ja, det har han tydligen. Eller, han har i alla fall hjälpt till. Förväntningarna blir ju någonstans därefter, men… vänta nu. Lådan och dess innehåll påminner faktiskt väldigt mycket om ett modernt brädspel. Kan det rentav vara… bra?
Minns ni den här texten om Ticket to rides återkomst? Kampanjen är nu, efter ganska många planeringsmässiga om och men, färdigspelad. Den långa verkställighetstiden beror på att det visade sig vara småbesvärligt för fem medelålders människor att sammanstråla med någon sorts regelbundenhet. Vem kunde ana!? Extra svårt blir det förresten…
Den här recensionen skulle ha kommit förra månaden, men är, precis som de svenska tågen: försenad (trumvirvel!). Signalfelet är dock åtgärdat och vi närmar oss nu slutstationen. Kanske har vi till och med tagit oss ner på kontinenten och rullar in på Milano Centrale? Åtminstone i drömmarna. Det var nämligen där, i en brädspelsbutik i universitetskvarteren i Milano, som jag…
Längst in i min garderob har det legat, Castles of Mad King Ludwig. Bortglömt, återupptäckt, undanlagt, påkommet med fuffens och åter undanstoppat. Varför har det varit så? Jo, av en så enkel anledning som att bakgrunden i regelhäftet är anskrämlig, framkallar yrsel och, enligt min ringa mening…
För många sekler sedan, långt bort från de centrala världarna, kraschade ett gigantiskt rymdskepp på en fientlig ökenplanet. Kraschen lockade till sig skrotsamlare av olika arter, och handeln med eftertraktade reservdelar började blomstra. I rymdskeppets skyddande mörker öppnade tvivelaktiga figurer upp en skugg-marknad, där de mest exotiska varorna i galaxen idag byter ägare. Det är dock bäst att…
Alla har vi rimligen en aversion mot att desarmera en bomber. Klockor som tickar, svett som rinner, kablar i onödigt många färger och ett omedelbart hot om att förintas på en tidsenhet så kort att Frodo Baggins framstår som en jätte. Sånt vill man slippa, helt enkelt. Precis detta är anledningen till att Bomb Busters lockar mig så mycket…
Tänk att få ge ut ett alldeles eget spel. Det har Roger Tell och Daniel Önnerby nöjet att få göra och här sitter jag och ska tycka saker om deras alster. Jag har lite bekymmer med hur jag ska lägga upp min text, ärligt talat. Jag, som är 42 år och trött, tycker nämligen en sak och jag, som i alla fall i tankevärlden har nära till barndom, tycker en annan. Så… det här kan bli spännande…
Kan man annat än älska ett spel där startspelaren är den som senast klappade en katt? Naturligtvis inte. Ju fler anledningar att klappa katter, desto bättre. Calico går ut på att sy det vackraste lapptäcket för att locka till sig katter som vill sova på det. Vi snackar bra speltema! Allt är dock inte lika charmigt som de sockersöta katterna får…
I Zoomies rastar man hundar i parken och låter dem skaffa nya fyrbenta kompisar som de kan springa runt och leka med. Det är knappast ett tema som tilltalar en utpräglad kattmänniska som jag. Men om mekaniken påminner om Kingdomino, ett av mina favoritspel? Ja, då kastar jag mig över det! Likheten med Kingdomino stannar förvisso vid att man i båda spelen placerar ut dominobrickor, men det har också en likhet i att…