Alla har vi rimligen en aversion mot att desarmera en bomber. Klockor som tickar, svett som rinner, kablar i onödigt många färger och ett omedelbart hot om att förintas på en tidsenhet så kort att Frodo Baggins framstår som en jätte. Sånt vill man slippa, helt enkelt. Precis detta är anledningen till att Bomb Busters lockar mig så mycket…
Tänk att få ge ut ett alldeles eget spel. Det har Roger Tell och Daniel Önnerby nöjet att få göra och här sitter jag och ska tycka saker om deras alster. Jag har lite bekymmer med hur jag ska lägga upp min text, ärligt talat. Jag, som är 42 år och trött, tycker nämligen en sak och jag, som i alla fall i tankevärlden har nära till barndom, tycker en annan. Så… det här kan bli spännande…
Kan man annat än älska ett spel där startspelaren är den som senast klappade en katt? Naturligtvis inte. Ju fler anledningar att klappa katter, desto bättre. Calico går ut på att sy det vackraste lapptäcket för att locka till sig katter som vill sova på det. Vi snackar bra speltema! Allt är dock inte lika charmigt som de sockersöta katterna får…
I Zoomies rastar man hundar i parken och låter dem skaffa nya fyrbenta kompisar som de kan springa runt och leka med. Det är knappast ett tema som tilltalar en utpräglad kattmänniska som jag. Men om mekaniken påminner om Kingdomino, ett av mina favoritspel? Ja, då kastar jag mig över det! Likheten med Kingdomino stannar förvisso vid att man i båda spelen placerar ut dominobrickor, men det har också en likhet i att…
Tänk dig att du heter Martin och befinner dig på SPIEL23 i Essen. Reiner Knizia, en speldesigner som du tycker om kanske främst för att han alltid ser trevlig ut men också för att han ligger bakom Modern Art, lanserar just där och då sitt nya spel MLEM: Space Agency. Spelet utspelar sig 2075, handlar om katter som vill erövra rymden, och har en fantastisk artwork. Så urbota dumt, tänker du. Men fint. Fast vad betyder ens MLEM? Låter man inte som en galen och knäckt Kalle Anka på julafton…
Det har i denna stund gått 20 dagar sedan Björns recension av Skyjo Action släpptes ut i etern. Karln tog visserligen två och ett halvt tusen år på sig, men textmassan han utsöndrade var inget annat än briljant. I all sin glans har den dock en allvarlig brist i form av att den, likt barkisbagarens barkisar, är fylld med luft, vatten och gammel bös. Jag känner mig således nödd och tvungen att rida fram på min
Det har nu gått ett antal månader sedan jag lånade Skyjo Action av Martin och lovade honom att, inom kort, skriva en recension av spelet. Tiden gick. History became legend; legend became myth. Och i två och ett halvt tusen år förblev min Skyjo Action-recension oskriven. Att jag dröjt så länge har sina anledningar. För det första är det roligt att ge Martin gråa hårstrån. Han ser sig själv som något slags brädspels-influencer, och som sådan måste han diarréa ur sig ”content”. Dessa tarmrörelser måste…
”Är inte Cascadia lite för lättviktigt för att bry sig om?” tänkte jag första gången jag hörde talas om det. Jisses, så fel jag hade. Det är Cascadias enkla grund som gör det så lätt att älska. Och från den grunden utgår en mängd utmaningar som definitivt får hjärnan att jobba. Ifjol låg spelet under min julgran och mellan julafton och nyårsafton hade jag redan spelat det fler gånger än de flesta andra brädspel under året. När man faller pladask för ett spel finns det förstås en reell risk att…
Kometen, kometen! Vimmerbybornas klagande rop ekar över Småland samtidigt som fru Petrell ligger på sitt vardagsrumsgolv i en pöl av blåbärssoppa. Det visade sig, som de flesta kanske vet, att de hade missuppfattat det hela och att både ”komet” och blåbärssoppa stammade från…
Det var en gång ett spel som hette Flamecraft. Det handlade om drakar som besökte butiker och en som tyckte att det lät både trevligt och intressant var brädspelsnörden Martin. Han bestämde sig därför för att köpa drakbutiksspelet i en brädspelsbutik som ligger strax till höger, men strax innan han hann göra så fick han syn på en oroväckande text på Internet…