Äventyrsfilmen Jumanji betraktas förmodligen inte som en klassiker, men eftersom den tillhör min barndom så har jag den ändå väldigt kär. Den är dessutom en av få filmer med ett utpräglat brädspelstema, varför det länge varit min avsikt att skriva några rader om rullen här i bloggen. Då jag är som jag är, så har jag skjutit skrivandet…
Alla har upplevt följande: Man får nys om en film eller bok som verkar intressant, och förväntningarna skjuter i höjden… men sedan när man faktiskt upplever verket, så är man så besviken att man nästan känner sig bestulen. Märkligt nog tycks detta inte riktigt gälla…
Ni som har kikat på sidan ”Om författarna” har kanske lagt märke till att de spel Björn anger som sina favoriter redan är recenserade här på Spelglädje, men att inget av mina favoritspel ännu har fått den äran. Det finns flera anledningar till att det förhåller sig på det viset, men den främsta av dem är att jag tycker att det är otroligt svårt att…
Vägen från att, som brädspel, föra en undanskymd tillvaro i min spelgarderob, till att recenseras på Spelglädje kan vara lång, vindlande och dessutom våldsamt påverkad av slumpmässiga skeenden. Så är utan tvekan fallet med den recension du för tillfället är i full färd med att läsa, för sällan har turerna varit så många och tvära: För cirka två veckor sedan…
Om er skoltid var ungefär som min, då var kärleksbrev en viktig sak. När man drabbades av romantik – vilket skedde med viss regelbundenhet – och oundvikligen bestämde sig för att en ansiktslig konfrontation var alldeles för ansiktslöst konfrontation (ty sådana bör ju undvikas), då slog man sig ned med ett streckat papper för att författa en tillgivenhetsförklaring…
I ett tidigare inlägg på Spelglädje har jag berättat om hur min brädspelsbana började med heta dueller i Fia med knuff. Den tiden är dock sedan länge förbi och partierna har sedan dess varit lika ovanliga som kantarellerna jag (inte) hittar varje år. Fia med knuff är trots allt ett ändlöst tärningskastande där man, istället för att spela spelet…
Frekventa läsare av denna blogg är sedan tidigare förmodligen medvetna om att jag hyser en djup kärlek till spelet Bohnanza. Varför denna kärlek? Ni kan läsa min recension, eller helt sonika acceptera att spelet är briljant i all sin enkelhet. På samma sätt som man ibland ser hasch som en inkörsport till tyngre droger såsom heroin och kokain, så betraktar jag Bohnanza, detta ljuvliga lilla kortpel…
Vi har alla förlorat något, upplevt något eller känt något som vi skulle vilja uppleva om igen. Saknad som då och då sticker till i hjärtat över ting som man, i princip, skulle ge vad som helst för att få tillbaka eller uppleva ännu en gång. Den där bilsemestern i Värmland om igen? Count me in. Åka Flygande mattan på Gröna Lund?
Midsommarafton på den skånska landsbygden. Grill i kvällningen. Nubbeglas i aftonljuset. Skratt i goda vänners lag. Och innan alla går och lägger sig, mätta på livets frodighet, tar man ett midnattsdopp under den stjärnklara natthimlen. Kan man begära mer av livet? Ack läsare, jag menar att det kan man inte. Men ibland…
Dags för lite spelhistoria och nostalgi igen kära läsare. Häromdagen rotade jag nämligen lite bland flyttkartongerna i källaren och fick där syn på en stor, röd låda med en springande man i ett kikarsikte på locket; ASSASSIN! hade åter sett dagens ljus. Jag torkade omsorgsfullt bort dammet som hade samlats efter år av förvaring och log svagt för mig själv…