Frekventa läsare av denna blogg är sedan tidigare förmodligen medvetna om att jag hyser en djup kärlek till spelet Bohnanza. Varför denna kärlek? Ni kan läsa min recension, eller helt sonika acceptera att spelet är briljant i all sin enkelhet. På samma sätt som man ibland ser hasch som en inkörsport till tyngre droger såsom heroin och kokain, så betraktar jag Bohnanza, detta ljuvliga lilla kortpel…
Vi har alla förlorat något, upplevt något eller känt något som vi skulle vilja uppleva om igen. Saknad som då och då sticker till i hjärtat över ting som man, i princip, skulle ge vad som helst för att få tillbaka eller uppleva ännu en gång. Den där bilsemestern i Värmland om igen? Count me in. Åka Flygande mattan på Gröna Lund?
Midsommarafton på den skånska landsbygden. Grill i kvällningen. Nubbeglas i aftonljuset. Skratt i goda vänners lag. Och innan alla går och lägger sig, mätta på livets frodighet, tar man ett midnattsdopp under den stjärnklara natthimlen. Kan man begära mer av livet? Ack läsare, jag menar att det kan man inte. Men ibland…
Dags för lite spelhistoria och nostalgi igen kära läsare. Häromdagen rotade jag nämligen lite bland flyttkartongerna i källaren och fick där syn på en stor, röd låda med en springande man i ett kikarsikte på locket; ASSASSIN! hade åter sett dagens ljus. Jag torkade omsorgsfullt bort dammet som hade samlats efter år av förvaring och log svagt för mig själv…
Jag borde börja i Westeros. Det är ju trots allt vad detta inlägg ska handla om – hur Anders, Martin och jag tampades om järntronen i Game of thrones – The card game ikväll. Hur vi satt där, hukade över bordet, drypandes av svett, svärandes över varandras illdåd…
Trogna läsare av Spelglädje vet att jag och Björn, medan ni andra lever livets glada dagar bland paraplydrinkar och bastkjolar, känner oss en aning nedtyngda av våra respektive skolsituationer. I lördags bestämde vi dock oss för att kasta examinationer, handledare och vetenskapliga texter åt fanders och istället ägna oss åt något som varken kräver litteraturkällor eller Harvard-metoder…
Anledningarna till att denna veckas inlägg publiceras relativt sent – Martin och jag siktar trots allt på att uppdatera denna blogg på onsdagar – är dels att jag är en ganska lat varelse som inte orkat skriva någonting förrän nu, men också att jag deltog i lite spelande igår kväll…
Drygt 2 månader har passerat sedan jag lade alla säkerhetsföreskrifter åt sidan och kastade mig handlöst in i förhandsbokandets okända värld. Jag ska var ärlig och säga att sedan dess har jag faktiskt inte ägnat särskilt mycket av varken tid eller tanke åt Dead of winter, utan har helt enkelt låtit tiden ha sin gång. Anledningen till detta är främst…
Min attityd till spelregler är ganska enkel: Regelverket finns där av en anledning, och man gör bäst i att följa det så utförligt som möjligt – men om någonting skulle råka bli fel, då är det inte hela världen. Mitt mål med spelande är ju i första hand att ha roligt, i andra hand…
Tänk dig att du är en karavanägare med uppdrag att transportera varor till den legendariska staden Timbuktu i Sahara-öknens utkant. För att göra detta måste den ogästvänliga öknen korsas, och efter att ha spenderat dagar på kamelryggen kämpandes mot öknens alla faror når du en oas; där finns det vatten, skugga och en bra plats att slå upp ditt nattläger på. Nöjd med dagens insats…