Drygt 2 månader har passerat sedan jag lade alla säkerhetsföreskrifter åt sidan och kastade mig handlöst in i förhandsbokandets okända värld. Jag ska var ärlig och säga att sedan dess har jag faktiskt inte ägnat särskilt mycket av varken tid eller tanke åt Dead of winter, utan har helt enkelt låtit tiden ha sin gång. Anledningen till detta är främst…
Min attityd till spelregler är ganska enkel: Regelverket finns där av en anledning, och man gör bäst i att följa det så utförligt som möjligt – men om någonting skulle råka bli fel, då är det inte hela världen. Mitt mål med spelande är ju i första hand att ha roligt, i andra hand…
Tänk dig att du är en karavanägare med uppdrag att transportera varor till den legendariska staden Timbuktu i Sahara-öknens utkant. För att göra detta måste den ogästvänliga öknen korsas, och efter att ha spenderat dagar på kamelryggen kämpandes mot öknens alla faror når du en oas; där finns det vatten, skugga och en bra plats att slå upp ditt nattläger på. Nöjd med dagens insats…
Förra året skrev Martin en artikel om expansioner till brädspel. Det är nu min tur att ägna några få rader åt ämnet.Överlag är jag mycket mer kritisk mot fenomenet än han, även om jag inte direkt kan påstå att jag hatar expansioner.Martin har givetvis rätt när han skriver att ”om något är riktigt bra, ligger det inte i sakens natur att man då vill ha mer?” Jo, det är klart…
Trogna läsare vet att jag, ja faktiskt sedan Spelglädjes början, har jagat, önskat och åtrått Robinson Crusoe – Adventure on the Cursed Island. Under 2013 var det oerhört svårt att få tag i, och varje gång jag gjorde efterforskningar framförde en hyllningskör glatt sin konsert för mig; hypen och suget växte därmed ännu mer. I januari var det så äntligen dags, i ett sista desperat försök…
Alla har vi en förälskelse som kom in i, och försvann ut ur, våra liv. The one who got away, för att sjunga lite med Katy Perry.mFör mig? Hon var en tjej som svepte in i mitt liv med sitt eleganta, väldoftande hår – som fick mig att skratta, förundras och vara glad över tillvaron, men som precis lika hastigt övergav mig, och lämnade ett svart, hiskeligt hål av elände bakom sig.
Ni som har läst min recension, Björns En andra åsikt, eller rent av provat själva,är alla bekanta med hur dåligt det kan gå när man spelar Shadows over Camelot. Nu mina vänner, kan (och kommer) det att gå ännu sämre…
Temat i detta kortspel är medeltida. Jag vet inte varför – men visst känns det som om medeltiden – med alla dess tygkläder, knarriga golvplankor och överskummade ölstop; alla dess riddarturneringar, stenborgar och myntpåsar – är en alldeles ypperlig skådeplats för sällskapsspel? Det är en atmosfär som åtminstone jag mer än gärna återvänder till med mina nördvänner…
Spelsessionen har pågått i nästan 2 timmar. Entusiasmen flödar, spänningen är olidlig och man kan riktigt ta på stämningen kring spelbordet. Alldeles strax kommer någon att sätta sin diaboliska plan i verket och förgöra sitt motstånd i ett enda drag. Segern kommer att bli total och… vänta nu. Entusiasmen flödar inte alls, någon olidlig spänning existerar inte och visserligen kan man ta på stämningen runt spelbordet…
Kära läsare, Martin och jag hade på känn att vi gick mot en hektisk vår, men att den skulle bli så stressig som den är just nu hade vi ingen aning om. Det största köttstycket på Martins tallrik är ett jättelikt examensarbete. Sådant tar tid att tugga i sig, gott folk. Själv har jag min…