Temat i detta kortspel är medeltida. Jag vet inte varför – men visst känns det som om medeltiden – med alla dess tygkläder, knarriga golvplankor och överskummade ölstop; alla dess riddarturneringar, stenborgar och myntpåsar – är en alldeles ypperlig skådeplats för sällskapsspel? Det är en atmosfär som åtminstone jag mer än gärna återvänder till med mina nördvänner…
Spelartyp: Regelryttaren
Spelsessionen har pågått i nästan 2 timmar. Entusiasmen flödar, spänningen är olidlig och man kan riktigt ta på stämningen kring spelbordet. Alldeles strax kommer någon att sätta sin diaboliska plan i verket och förgöra sitt motstånd i ett enda drag. Segern kommer att bli total och… vänta nu. Entusiasmen flödar inte alls, någon olidlig spänning existerar inte och visserligen kan man ta på stämningen runt spelbordet…
Att inte hinna med allt…
Kära läsare, Martin och jag hade på känn att vi gick mot en hektisk vår, men att den skulle bli så stressig som den är just nu hade vi ingen aning om. Det största köttstycket på Martins tallrik är ett jättelikt examensarbete. Sådant tar tid att tugga i sig, gott folk. Själv har jag min…
Downtime
Är ni införstådda med vad begreppet downtime går ut på? Det används främst på industrier, och betecknar den tid när fabriken inte är igång. Alltså förlorad nyttotid. Downtime kallas även ett besläktat fenomen inom spelvärlden – nämligen den tid när en eller flera spelare helt enkelt inte spelar…
Recension: Bioshock Infinite – The siege of Columbia
Jag är generellt skeptisk till licensierade produkter som bygger vidare på koncept som lyckats inom andra genrer. Allt för många bra filmer har blivit riktiga skitspel till konsol och PC och inte sällan känns det som att tillverkarnas tilltro till kända varumärken är så stor att de försöker komma undan med trasiga och framstressade produkter. Så när jag hörde att en av mina favoritspelserier till konsol, Bioshock, skulle få sin senaste del Bioshock infinite överförd till en brädspelvariant…
Dead of Winter – Del 1, att vara med från början
Jag är en feg person. Sällan sticker jag ut hakan utan att känna att jag har fakta att backa upp med, och av den anledningen är jag sällan heller först med nya produkter. Vid två tillfällen har jag frångått denna princip, vilka redovisas nedan för att skapa förståelse…
Recension: Spektrum
Det har hänt oss alla. Man stoppar en Billy’s pizza i munnen, och upptäcker att mikrovågsugnen gjort matbiten jättevarm i kanterna – men att pizzabiten fortfarande är djupfryst i mitten. Ungefär så känner jag inför frågespelet Spektrum. Detta spel är i behov av lite mer arbete. In i mikron igen, alltså. Upplägget är klassiskt och enkelt: Spelplanen…
Recension: Bandu
1987 satt speldesignern Klaus Zoch i ett hörn på spelmässan Spiel 87 i Essen, Tyskland. Med sig hade han ett spel bestående av en säck konstiga byggklossar som han kallade för Bausack, och gång på gång fick han förklara för de förbipasserande att det handlade om ett spel och inte en byggsats för barn. En som fastnade för Bausack var Bernward Thole, som då satt i juryn för…
Att svara eller inte svara
Jag ser en charm i frågespel. Ja, det är roligt att sätta sina kunskaper på prov, och ja, det kan vara ganska spännande att se vilka frågor som kommer, och ja, det är definitivt trevligt att briljera med någon obskyr kunskap vid de få tillfällen man har möjlighet att göra det. Alla de sakerna är trevliga och underbara, och jag har ingen beef med att folk uppskattar dem.
Spelartyp: Offret
”Jag har ingen chans att vinna!” utbrister Offret, just innan han bittert slänger sina spelkort på bordet. ”Alla är ju bara emot mig!” Och Offret har ju så klart rätt: Alla är emot honom. Men vad han inte riktigt förstår, är att alla inte bara arbetar mot honom – de arbetar även mot varandra. Alla mot alla-principen är trots allt helig i spelvärlden; man spelar för att vinna, inte för att…









