Mitt intresse för barnspel är i regel svalt. Sedan Meepeln föddes har intresset givetvis ökat på så vis att jag letar spel att indoktrinera henne med, men någon större mängd titlar äger jag faktiskt inte. På brädspelsnördsvis försöker jag presentera spel med meningsfulla beslut och lagom mängd slump bara för att upptäcka att hennes favoritspel är Busungar från 1986. Har jag problem med detta?
Det var en gång ett spel som hette Flamecraft. Det handlade om drakar som besökte butiker och en som tyckte att det lät både trevligt och intressant var brädspelsnörden Martin. Han bestämde sig därför för att köpa drakbutiksspelet i en brädspelsbutik som ligger strax till höger, men strax innan han hann göra så fick han syn på en oroväckande text på Internet…
Ett av spelen som jag inte var ett dugg intresserad av på SPIEL23 var The White Castle. Jag tyckte att det japanska temat var ointressant, kanske är jag en av få som inte blir småpilsk när japansk kultur nämns, och att artworken var ful och intetsägande. Det nätta lådformatet och prislappen på 32 Euro uppskattades däremot…
En av mina favoritupplevelser under Essen SPIEL22 var Come Together, ett norskt strategispel om att anordna musikfestivaler på det glada 60-talet (påminn mig om att köpa, spela och recensera!). Favoritupplevelser har tendens att bygga hype, och när Chilifox Games som låg bakom Come Together lovade nytt i form av Footprints var jag därför med på tåget direkt. Här kommer recensionen…
För att göra berättelsen någorlunda kronologisk fortsätter jag med att avsluta de sista mässhändelserna. När jag och Herr Baguette hade skilts åt (du vet då när jag köpte så många spel?) passade jag på att testa Nekokjima, ett spel om att bygga telefonstolpar med tillhörande ledningar i trängsel, och hänga katter i dem utan att allt rasar. ..
Om du hade frågat mig för fem år sedan: ”Maria, är du lockad av att spela brädspel i genren dungeon crawler?” hade jag gapskrattat och återgått till att drömma om att en dag köpa Everdell. Grävlingar med vandringsstavar och kråkor med läsglasögon var mer min melodi än vad slagsmål i fängelsehålor var. Men varje gång jag surfade in på Boardgamegeek såg jag att Gloomhaven alltjämt låg etta på…
2016 hände något som jag missade. Jag må visserligen vara ursäktad eftersom jag, som nybliven far på väg käpprätt in i en utmattningsdepression, rimligen hade andra prioriteringar. Likväl hände något (det) och jag missade det. Eftersom det ändå inte är lönt att försöka bygga upp någon spänning här…
Jag tror året var 2019 när jag fick syn på Kickstartern; Chocolate Factory, ett spel om att sköta en chokladfabrik skulle få skåda dagens ljus. Mitt intresse var lika omedelbart som onödigt. Just då befann jag mig nämligen i en sits där min pile of shame (ni vet, den där högen med ospelade spel) nådde svindlande höjder och dessutom, kanske just därför, var ekonomibudgeten märkt ”brädspel” nollad. Någon Kickstarter-backning…
Okej, här har vi en recension som borde ha skrivits för länge sedan; Mission: Red Planet har nämligen funnits i min ägo i minst 6 år. Varför det inte har blivit av förrän nu saknar anledning, rim och reson för genom åren har det med regelbundenhet kommit till bords både här hemma och på skolan där jag jobbar. Men nu är det dags! Plåstret ska bort och du ska får läsa ett och annat det roligaste spel om Mars som finns…
Jag har en komplicerad relation till partyspel. Ofta gillar jag tanken men inser alltid, efter bara några minuters spelande, hur ytliga och skojdeltagarberoende de egentligen är. Jag saknar djupet och den enda riktigt roliga partyspelshändelsen jag kan dra mig till minnes är den här från 2013 då jag spelade Den glade mytomanen med Björn (som är sjuk i huvudet). Samtidigt är jag…