Är du en briljant strateg? En strålande förhandlare? Eller bara ohyggligt allmänbildad? Trevligt för dig, men det hjälper dig exakt ingenvart. Är du å andra sidan slug? Far du med osanningar? Fångade du en gång en fisk som var SÅ HÄR stor? Välkommen; vi har ett spel till dig.
Nuförtiden finns allting på Facebook. Allt från vinsorter och ogräs, till kändismammor och tandställningar. Få sidor tar temperaturen på samtiden med samma effektivitet. Varför ska då inte även bloggen Spelglädje finnas där? Det finns inga bra motargument, så vi har tagit oss friheten att skapa en Facebook-sida för bloggen Spelglädje. Surfa dit, vetja! Ärligt talat,…
Ibland funderar jag på vad det är som formar vårt sätt att brädspela. Speglar det vår personlighet? Beror det på en viss händelse? Eller är som med mycket annat; många faktorer som spelar in och bildar en outredbar fiskeknut?Jag kan iallafall utan tvekan peka ut två episoder i mitt brädspelande som har gjort…
Din stad blomstrar och är ytterst nära att ta dig till segern. Din hemliga roll som arkitekt ger dig möjligheten att bygga flera nya byggnader och du behöver bara två, inget kan stoppa dig nu! Plötsligt står du öga mot öga med en lönnmördare som glatt säger ”Jag väljer att mörda arkitekten!”. Alla dina planer…
Jag tröttnar aldrig på att citera författaren Elbert Hubbard: ”Life is just one damn thing after another.”
Citatet skulle kunna gälla brädspelet Shadows over Camelot, som Martin recenserade förra veckan. I detta spel avlöser jävligheterna varandra i ett alltmer accelererande tempo – och som spelare…
Häll upp whiskyn och snoppa av cigarrerna. Polera konferensborden och plocka fram era mest fejdstinna humör. Det är nämligen dags för I´m the boss – ett spel så giftigt att det skulle få karaktärerna i Dallas eller Game of thrones att överväga ett stilla klosterliv.
För några år sedan kastade jag min första blick på Shadows over Camelot; jag vill minnas att det var i en broschyr som medföljde Ticket to ride (ur allt ont kommer något gott). Spelet företrädde något som på den tiden var nytt för mig, nämligen samarbetsspel. I ett samarbetsspel är kampen…
En inledande parentes: Eftersom den spelartyp som nu ska beskrivas per definition inte är en spelare, så borde hen naturligtvis ej heller klassas som en spelartyp. Jag låter dock figuren ingå i denna artikelserie, helt enkelt eftersom hen till och från dyker upp i spelsammanhang.
Vinnarmentaliteten kring spelbordet är total. Alla ger sitt yttersta för att besegra sina motståndare och… men vänta nu! En av spelarna blandar geniala, motståndarförintande drag med besynnerliga och till synes otroligt korkade drag. Vad är det egentligen som händer?
Jag älskar spel med dolda identiteter. Ni vet, när spelarna tilldelas hemliga roller – och sedan försöker räkna ut vem som är vem? Min kärlek är enkel att förstå: Jag älskar deduktiva spel, alltså spel där man får vara logisk och kallsinnig, precis som jag älskar att gräla och diskutera och gnabbas. (Skyll på min barndom, okej?)