Din stad blomstrar och är ytterst nära att ta dig till segern. Din hemliga roll som arkitekt ger dig möjligheten att bygga flera nya byggnader och du behöver bara två, inget kan stoppa dig nu! Plötsligt står du öga mot öga med en lönnmördare som glatt säger ”Jag väljer att mörda arkitekten!”. Alla dina planer…
Jag tröttnar aldrig på att citera författaren Elbert Hubbard: ”Life is just one damn thing after another.”
Citatet skulle kunna gälla brädspelet Shadows over Camelot, som Martin recenserade förra veckan. I detta spel avlöser jävligheterna varandra i ett alltmer accelererande tempo – och som spelare…
Häll upp whiskyn och snoppa av cigarrerna. Polera konferensborden och plocka fram era mest fejdstinna humör. Det är nämligen dags för I´m the boss – ett spel så giftigt att det skulle få karaktärerna i Dallas eller Game of thrones att överväga ett stilla klosterliv.
För några år sedan kastade jag min första blick på Shadows over Camelot; jag vill minnas att det var i en broschyr som medföljde Ticket to ride (ur allt ont kommer något gott). Spelet företrädde något som på den tiden var nytt för mig, nämligen samarbetsspel. I ett samarbetsspel är kampen…
En inledande parentes: Eftersom den spelartyp som nu ska beskrivas per definition inte är en spelare, så borde hen naturligtvis ej heller klassas som en spelartyp. Jag låter dock figuren ingå i denna artikelserie, helt enkelt eftersom hen till och från dyker upp i spelsammanhang.
Vinnarmentaliteten kring spelbordet är total. Alla ger sitt yttersta för att besegra sina motståndare och… men vänta nu! En av spelarna blandar geniala, motståndarförintande drag med besynnerliga och till synes otroligt korkade drag. Vad är det egentligen som händer?
Jag älskar spel med dolda identiteter. Ni vet, när spelarna tilldelas hemliga roller – och sedan försöker räkna ut vem som är vem? Min kärlek är enkel att förstå: Jag älskar deduktiva spel, alltså spel där man får vara logisk och kallsinnig, precis som jag älskar att gräla och diskutera och gnabbas. (Skyll på min barndom, okej?)
Liksom Kristian har jag ett exemplar av Power Grid i min garderob, och som den expansionssamlare jag är har jag självklart också en expansion till det: Power Grid – The new power plant cards. För den intresserade finns det för övrigt en mängd olika kartor att köpa separat till Power Grid; något jag själv har låtit bli då jag tycker att det räcker alldeles utmärkt med de två kartor (USA och Tyskland) som medföljer i grundutgåvan.
När man läser att ett spel ligger på BoardGameGeek:s 10-topplista så skruvas förväntningarna självklart upp rejält. Power Grid (eller Funkenschlag som är det fantastiska namnet på den tyska förlagan) sällskapar ju med spelgiganter såsom Puerto Rico och Agricola på listan och två av designern Friedemann Frieses…
En märklig sak som förenar Martin och mig, är att vi har ett ganska kluvet förhållande till sociala medier. Å ena sidan har vi båda privata bloggar och privata Twitter-konton. Vi är även medlemmar på Facebook. Som grädde på moset har han även gått en kurs i sociala medier – och jag har undervisat i…